Det är lite tjatigt att alltid svara på samma frågor och ibland får jag lust att fräsa ifrån, men man måste ju vara rädd om kunderna. Det jobbigaste är att de alltid ska hänga över mig och titta vad jag gör och om jag klarar av det. Det vore skönt att få sköta jobbet ifred utan att de springer i vägen. Citatet kommer från Louise Wessel, 20 år och Stockholms enda kvinnliga bilbärgare år 1978.
I artikeln ”TJEJER som kör 7 tons flakbärgare och tung lastbil” som publicerades i Tidskriften Hertha år 1978 träffar journalisten Mona Malmros 20 åriga Louise som arbetar som bilbärgare och 22 åriga Carin som kör tung lastbil. Ariklen blir ett besök i en värld som domineras av matchokulturer och där kvinnorna som slagit sig in får kämpa hårt för sin rätt att vara där.
Louise fick jobbet som bilbärgare med anledning av att hennes chef hört att kvinnor var försiktigare med fordonen än män. Det låg alltså inget jämställdhetstänk bakom att Louise som ensam kvinna i Stockholm började arbeta som bilbärgare, utan företaget såg snarare ekonomiska fördelar med att Louise som kvinna skulle orsaka färre skador. Louise berättar i artikeln att hon i början tyckte det var lite obehagligt att alla tittade på henne, men att hon vant sig vid folks oförstående blickar. På frågan om hon alltid varit så tuff svarar hon nekande. Tuffheten har kommit med yrket. När folk konstant kommer med dumma kommentarer måste man bita ifrån.
– Om killarna gör något fel så är det bara mänskligt eller otur, men om jag gör något fel så är det för att jag är tjej.
I intervjun i Hertha berättar också Louise att hon förlorat en del vänner på grund av sitt yrkesval. Många tycker helt enkelt att hon är konstig eller lite udda när hon spenderar fritiden med att mecka med sina bilar. Journalisten rundar av intervjun med att konstatera att det även idag behövs starka personligheter för att slå sig fram i en bransch av ”Karla Karlar” och att killarna helt enkelt är rädda för konkurrens.
Carin Kangemon är 22 år och en av Stockholms få kvinnor som kör tung lastbil. En dag tröttnade hon på jobbet som växeltelefonist och bestämde sig för att ge sig till sjöss i ett par år. När hon återvände till Stockholm visste hon inte riktigt vad hon ville, och började då köra brödbil. Hon gillade att köra och tog efter ett tag trafikkort och började köra tung lastbil. Carin berättar i intervjun att hon i början kände sig ganska nervös inför den nya utmaningen, inte minst för att hon konstant var tvungen att prestera mer än hennes manliga kollegor för att bli accepterad. Men nervös är hon inte längre. Oftast tänker inte ens Carin på att hon är kvinna i en starkt mansdominerad arbetsvärld. Men ibland uppstår problem. När hon till exempel måste gå på toa så får hon vänta till fikarasten och stanna på någon mack, medan hennes manliga kollegor bara kan ställa sig bakom lastbilen.
Inför framtiden funderar Carin på att kanske köpa bilen och börja driva eget, men som hon påpekar är 96000 kronor inte en struntsumma. På journalistens sista fråga, om Carin anser att detta är ett jobb för flickor, svarar Carin ett självsäkert ”ja absolut!”
Bygg och fordonsbranschen idag
Det har hunnit gå 38 år sedan Carin och Louise intervjuades i Tidskriften Hertha år 1978 och de är garanterat inte ensamma om sina yrken längre. Men bygg och fordonsbranschen är fortfarande långt från jämställd. För två år sedan startades initiativet Stoppa Machokulturen (www.stoppamachokulturen.se) som är ett initiativ för en jämställd byggbransch. I byggbranschen ser vi precis samma tendenser som Carin och Louise förklarar i artikeln, en värld som under decennier dominerats av män och där muskelstyrka ses som den viktigaste komponenten för att kunna utföra jobbet. I en undersökning som gjorts angående vilka attityder som finns i byggbranschen visade det sig att 80 % angav att arbetskulturen kännetecknades av grabbighet och ett tufft arbetsklimat, och att 9 av 10 kvinnor mådde dåligt av detta. Det finnas alltså tydliga tendenser som pekar på att den matchokultur som beskrivs i artiklen i Hertha 1978, fortfarande lever och frodas i de här starkt mansdominerade branscherna. Det verkar nästan som att tiden och utvecklingen stått still, något som lett till att förlegade könsroller fått chans att leva kvar just där.
På Instagramkontot Kvinnohat gästpostade för ett par veckor sedan Emmelie. Emmelie skrev om hennes erfarenheter som ung tjej i byggbranschen och hur hon upplevt att samhället och hennes arbetsplatser relaterat till att hon är kvinna. I ett gripande inlägg berättar Emmelie att hon på sin första arbetsintervju fick frågor som; Hur ofta hon tränade och om hon var stark, hur hon skulle klara av att byta om med gubbarna och hur hon skulle kunna titta på när de duschade efter jobbet. Emmelies historia vittnar om att machokulturen och tankar på att kvinnor inte platsar på mansdominerade jobb i allra högsta grad lever kvar. Och att det krävs åtskilliga mängder mod för att som tjej slå sig in i branschen.
Mia Jonsson Lindell, redaktör Herthabloggen
Tidskriften Hertha 