Tema 2: Makt. Hur beslutar man i Sverige om forskning/Vem har makten?

Hur beslutar man i Sverige om forskning?

Året är 1979 och Tidskriften Herthas journalist Vera Nordin granskar i artikeln hur det i Sverige beslutas om forskning och vem som ska få forskningsbidrag. I undersökningen nedan visas könsfördelningen mellan kvinnor och män i beslutsfattande ställning. Det blir tydligt att männen är i stor majoritet, vilket ledar fram till en diskussion om vem som egentligen har makten?

Riksdagen: 23,5% kvinnor

Forskningsberedningen: 20 ledarmöten varav 4 kvinnor.

Humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningsrådet: 10 ledarmöten varav 3 kvinnor. 10 suppleanter, alla män.

Naturvetenskapliga forskningsrådet: 10 ledarmöten, alla män.

Medicinska forskningsrådet: 10 ledarmöten, alla män.

Regeringen: 13 män, 6 kvinnor.

Forskningsrådsnämnden: 12 ledarmöten varav 2 kvinnor.

Kungliga vetenskapsakademin: Alla män.

Svenska Akademin: 17 män, 1 kvinna.

Riksbankens jubileumsfond: 11 ledarmöten, varav 2 kvinnor.

Företagssektorn: I beslutsfattande ställning, enbart män.

 

Vem har makten?

I en demokrati är bör medborgarna, genom sina valda ombud, ha rätt att bestämma vilken forskning som ska bedrivas. Men samtidigt antas ”vanliga människor” inte ha de kunskaper som krävs inom områden för att vara berättigade till beslut. Detta leder således till att experter får bestämma, experterna är vanligtvis inte vanliga medborgare utan en grupp som också bedriver forskning. Konsekvenserna av detta blir alltså att forskare fördelar skattemedel till varandra.

Det som idag går under begreppet ”kvinnoforskning” är ämnesområden som ifrågasätts av den så gott som helst mansdominerande forskarvärlden. Därför kanske det inte heller är helt oväntat att det är kvinnorna som ifrågasätter om all forskning som gjort hittills är helt feldimensionerad.

I en ny rapport som presenterats hade flera forskare inom jämställdhetsforskning fått komma till tals. Däribland historikern Gunnar Qvist. Qvist kunde konstatera att hela vår forskningsvärld är dominerad av manliga forskare studier av manliga insatser. Forskningen måste bli mer jämställd konstaterar han. Precis som att könsfördelningen i fråga om makt skulle leda till andra politiska prioriteringar, så skulle en jämn fördelning mellan könen i forskarvärlden berika vår kunskap med hittills oberäknade synvinklar.

Det finns en kartläggning över den forskning som pågår på jämställdhetsområdet. Översikten har utarbetats på uppdrag av den arbetsgrupp för jämställdhetsforskning som sedan 1977 arbetar med frågor som rör jämställdhet inom forskningsfältet.

*

Kanske är det inte så konstigt att just den här artikeln publicerats i tidskriften Hertha när den gjorde. Det låg nämligen i tiden att börja prata om kvinnoforskning under 1970-talet. I slutet av 1970-talet bildades många så kallade kvinnovetenskapliga forum på Sveriges största universitet. Forumen brukar ses som föregångare till de genusvetenskapliga institutionerna som finns idag*.

En paradox som det finns spår av i artikeln och som en fortfarande stöter på när det talas om kvinnoforskning/genusforskning är den att kvinnor förväntas bidra med ett helt nytt perspektiv, bara i egenskap av att de är kvinnor. Det här kan få, och har fått, konsekvenser av att män och kvinnor förväntas bidra med en viss typ av forskning baserat på deras kön, och inte på deras kompetens.

 

* http://www.genus.se/nyhet/om-kvinnoforskningens-kamp-i-nya-avhandlingar/

TEMA 2: KÄRLEK. HOMOSEXUELL – ÄN SEN?

Homosexuell – än sen?
En artikel ur Hertha 1985
Originalartikeln är skriven av Ingela Bendt och bilderna är tagna av Cina Gotby.

Innan min text om artikeln tar form vill jag inleda med att belysa två saker.

Det första är det faktum att jag valt att censurera en mening ur denna artikel när n-ordet används, detta är gjort då vi anser att meningen inte tillför något till artikeln och kan vara kränkande för läsaren. Om du har frågor eller tankar kring detta är du varmt välkommen att kontakta mig, Elin, på: herthabloggen@fredrikabremer.se 

Det andra är en problematik jag anser finnas i artikeln. Nämligen att artikeln inleds i termer av att tala om homosexualitet överlag, men att de i artikeln genomgående exkluderar kvinnlig (homo)sexualitet och endast behandlar manlig (homo)sexualitet.

 Artikeln Homosexuell – än sen? är en intervju med Claes-Göran Wetterholm och handlar om en del av hur det, enligt Claes-Göran, var att leva som homosexuell man i Stockholm 1985 och kampen för homosexuella mäns rättigheter.

”Homosexualitet som en ny livsform, en ny livsstil? Kan man tala om det?” – ”Nej det är inget nytt. Men däremot kan man prata om en ny stolthet”. s.10

Claes-Göran börjar med att tala om en ny öppenhet, män vågar vara öppna med sin sexuella läggning, detta tack vare en ökad acceptans/tolerans i samhället. Han menar på att detta visar sig genom att män börjar visa sin kärlek öppet på gatorna, bor tillsammans och börjat kräva lika rättigheter, som t.ex. att gifta sig och adoptera. Han belyser även det faktum att demonstrationer för ovanstående vuxit fort, och att även detta vittnar om en ökad öppenhet. I artikeln lyfter han även Stonewall-upproret och en del av dess betydelse för kampen.

Likt artikeln ”Vi behöver samhällsmoderlighet”, publicerad förra veckan på Herthabloggen, lyfts vikten av begreppsanvändning även här. Claes-Göran menar på att begreppet ”bög” och den engelska motsvarigheten ”faggot” bör användas för att tas tillbaka från dess negativa användning.

Lagtiftning
Claes-Göran menar sexuell läggning bör inkluderas i den existerande anti-diskrimineringslagen och att sexuell läggning därmed bör hanteras som en diskrimineringsgrund, men förtydligar även att en sådan lag inte skulle göra allting bra. ”För att vara homosexuell är att vara utanför och ständigt bli utsatt för omgivningens fördomar. Fortfarande” S.11.

Claes-Göran säger att alla bögar lever under självförtryck. Han berättar om när han skulle säga hejdå till en annan man, de hade velat kyssas, ”men det kräver sådan jävla styrka för att våga visa”. S. 11

Män och kvinnor
Claes-Göran lyfter även en intressant erfarenhet. Han menar på att det är lättare att tala med kvinnor om hans sexualitet då män blir ”stela som pinnar”. Han menar på att detta är ett resultat av att män inte tränats i att tala om känslor och visa ömhet, mjukhet och närhet.

I anslutning till detta säger han även att många homosexuella män arbetat med sina känslor och attityder, något som heterosexuella män inte gjort i samma utsträckning. Detta uttalande är fortfarande relevant och intressant i dagens debatt om maskulinitetsnormer där en generellt talar om att det är viktigt att arbeta med normer som distanserar män till deras känslor.

Är du intresserad av maskulinitet men inte läst så mycket om det? Då vill jag varmt tipsa om boken Maskuliniteter och Om genus, båda skrivna av R.W. Connell.

 

Tema 2: Kärlek. Kampen mot porren är en kärleksförklaring till männen

Artikeln ”Kampen mot porren är en kärleksförklaring till männen” är publicerad i Hertha år 1985 och beskriver en föreläsning som hålls av Unni Rustad i Stockholm. Unni är hitbjuden av svenska kvinnoorganisationer b.la Fredrika Bremer Förbundet och kvinnors Byggforum, för att berätta om de norska kvinnornas framgångsrika kampanj mot porr. Artikeln publicerades som sagt 1985, och trots att den har ungefär 30 år på nacken så beskriver den många av de problematiska aspekter med porr som svenska kvinnoorganisationer fortfarande arbetar med att belysa (se till exempel Sveriges Kvinnolobbys, Unizon och Roks kampanj #Porrfritt). Då var papperstidningarna och den ”okontrollerbart växande videomarknaden” porrens främsta medium. Idag är det kanske främst på laptops, mobiler och surfplattor där porr finns tillgängligt dygnet runt. Men faktum kvarstår, kampen mot porren bedrevs för 30 år sedan, och den bedrivs i allra högsta grad än idag.

Artikeln inleds med ett citat från Unni: ”Min kamp mot pornografin är en tillitsförklaring till männen. Trodde jag att män egentligen längtade till de kvinnor som avbildas i porrtidningar, då skulle jag aldrig orka”. Och det är utifrån den här premissen som artikeln följer. Unni beskriver till exempel hur en ny organisation, ”Manfolk mot porno” bildats, och hur män också börjat inse att män och kvinnor har gemensamma intressen i att kämpa mot porr. Män ska vara väldigt glada att vi kvinnor aldrig trott att de är de intelligensbefriade hingstar som avporträtteras i tidningar, säger Unni i artikeln.

Artikeln tar också upp hur det stora utbudet av porr når ut till fler, och påverkar bröder, sönder och makar. Ett vanligt försvarsargument för porren är att dess existens förhindrar att våldsbrott sker i verkligheten, beskriver Unni. Men varför skulle porrindustrin vara undantagna av de mest fundamentala sanningarna inom reklamen – att bilder påverkar. Ett skrämmande tydligt exempel menar Unni är hur våldtäkt har ”legaliserats”. Med detta menar hon att porrtidningar ständigt introducerar nya tendenser, som gör att till exempel våld vid sexuella akter blivit mer och mer normaliserat. Porr lär män att bli upphetsade av att de är de stora härskarna. Ingen kommer att höra om dessa kvinnor skriker, beskriver Unni.

I artikeln finns också beskrivet hur det norska rättsväsendet också lever i en illusion om att det skulle vara normalt att våldta. En norsk försvarsadvokat sa på TV att ”kvinnor innerst inne gillar att bli våldtagna”. Det här var någonting som försvarsadvokaten kunde säga, väl medveten om att han hade många bakom sig då han yttrade detta. Unni illustrerar med ett exempel, hur åsikter som dessa påverkar våra liv, överallt och hela tiden.

En man och en kvinna möttes på en resturang. Han bjuder hem henne för att lyssna på skivor. Väl hemma vill han ligga med henne, men hon säger nej. Han våldtar henne. Hon anmäler honom. I rätten frågar domaren henne ” – Men vad hade du väntat dig??”

Alla män är alltså potentiella våldtäktsförbrytare, om vi ska tro domstolsväsendet, säger Unni i artikeln. Situationer liknande den med kvinnan som blev hembjuden för att lyssna på skivor och blir våldtagen hör vi om i media allt för ofta än idag. Vi hör om domare som frågar vilka kläder hon hade på sig eller om hon druckit alkohol. I ett fall för ett par år sedan kunde vi läsa om hur en man friats från våldtäkt, trots att kvinnan gång på gång sa att hon inte ville. Rätten ansåg att det rent objektivt var bevisat att mannen med våld tvingat kvinnan till sex, däremot var det inte visat att han haft uppsåt till det, och därav den friande domen*.

Det här menar alltså Unni är kopplat till att sexuellt våld blivit allt mer normaliserat, i takt med att porrindustrin blivit allt mer utbredd och utmanande. Unni uppmanar avslutningsvis männen att tänka till. Tänk på vad det är för budskap om männens sexualitet som porrindustrin inpräntar, är det den sexualiteten ni vill ha?

Originalartikeln är skriven av Erika Bjernström, Hertha 1985.

* http://www.metro.se/nyheter/man-frias-fran-valdtakt-trots-kvinnans-desperata-protester/EVHnaj!hTq7yHcCUVcAo/