Hertha 2020

Tidskriften Hertha är världens äldsta feministiska magasin som sedan sin start 1859 producerats samt publicerats av Fredrika Bremer-förbundet.

Höstens nummer av Herhta är under full produktion och från och med i år kommer vi att dela den senaste numrets artiklar, krönikor och reportage här på bloggen!

Tills dessa har du möjlighet att här ta del av det material som under 2015-2017 publicerades inom projektet Hertha-bloggen. Syftet med projektet var att tillgängliggöra det kulturhistoriska arv som tidningens äldre publikationer innehåller och med det bidra till ökad historisk kunskap om feminismens och kvinnors rättighetskampshistoria i Sverige och världen.

Tidskriften Herthas Blogg drevs av Fredrika Bremer-förbundet i samarbete med Stiftelsen Natur och kultur och administrerades av dåvarande  redaktörerna Mia Jonsson Lindell och Lovisa Hellsten.

Tema 7: Kvinnor & mensblod

I samband med ett TV-program som jag medverkade i, hade en man i redaktionen räknat ut att i Sverige blöder vi kvinnor ca 1,2 miljoner liter blod under ett år. (Det skulle, enligt honom, motsvara ungefär 60 fulla tankbilar!) Med tanke på den lilla mängd blod som en binda eller tampong suger upp, så förstår var och en snart att menstruationen är en synnerligen luckrativ affär för hygienbranschen och dess reklamagenter.

Mensskydd är idag en självklarhet för varje kvinna, så självklar att det nästan väcker anstöt när man berätta att före sekelskiftet saknade bondesamhällets kvinnor såväl underbyxor som bindor. Nödtorftigt fick blodet sugas upp på linnet eller torka in i kjolarna. Litet hjälp fick man kanske av att fästa samman särken i grenen med hjälp av en säkerhetsnål.

Skam
Men är det enbart av hygieniska skäl som så många kvinnor idag av ”utifall-att” skäl har en binda eller en tampong i beredskap i väskan eller necessären? Varför är det så oerhört skamligt om denna helt naturliga kroppsvätska skulle bli synlig? Har vi inte nu för tiden en öppenhet inför även så intima frågor som menstruationen?
Det är just denna spänning mellan naturlighet och skam, som gör menstruationen så laddad. Och det är också denna symbios mellan öppenhet och tystnad som gör det möjligt i reklambranschens försäljningsargument att underblåsa en latent fruktan för menstruationsblodets synliggörande, vilken elimineras med hjälp av universalunderverket, det moderna mensskyddet.
För vore nu menstruationen enbart betraktad som något självklart och naturligt, hur kommer det då sig att det väckte – och väcker – en sådan anstöt när kvinnor, i synnerhet inom den radikala kvinnorörelsen på sextio- och sjuttiotalen, hävdade att en kvinna är fri först när hon utan tvekan kan känna och också smaka på sitt egen mensblod?

Blått blod
Det ”vanliga” blodet vågar vi visa i alla upptänkliga sammanhang – näsblod, operationer, det strömmande blodet från slagna hjältar eller krigets grymma blodutgjutelser, blodpölar efter skottlossning, för att ta några vanliga exempel från massmedia. Ingen skulle väl komma på idén att färga detta blod gult eller grönt?
Men när vi skall visa hur en binda eller tampong fungerar – en produkt som finns i snart varje kvinnas badrum eller handväska – talar man om vätska och färgar den blå.
Inte heller i erotiska och pornografiska skildringar, där annars kroppsvätskor av alla de slag får flöda fritt, är menstruationsblodet accepterat. Min poäng med just detta exempel är att i annonsbilderna för mensskydd har under hela nittiotalet kvinnan framhävts som sexuellt attraktiv – trots allt! Idag finns fortfarande föreställningen att användandet av tampong förutsätter att man inte är oskuld. För bara fram till ett par decennier sedan fick många unga flickor även i vårt land utstå mycket obehag och smutskastning för att de använde denna form av mensskydd.

 Tabu
Med sina supertunna bindor ska alltså kvinnan stimulera männens fantasi om vad som kan hända efter det att hon har haft sina dagar eller vilken eufemism man nu väljer för menstruationen. Det underförstådda budskapet är att denna fysiologiska faktor utgör ett kulturellt hinder för könsumgänge dvs främst för mannen – ”Att segla på det röda havet” är t.ex. en omskrivning för en man som vågat trotsa detta ”tabu”. Det intressanta är att i vår egen kultur har det inte funnits ett explicit förbud eller tabu mot att ha könsumgänge under menstruationen. Den protestantiska kyrkan har inte till skillnad från många religioner, förbjudit detta. Emellertid har den medicinska vetenskapen till och från på hygienisk grund sökt etablera ett förbud med motiveringen att kvinna lättare kan drabbas av infektioner.
Menstruationen har i vårt samhälle inte bara en konkret fysiologisk eller biologisk betydelse, utan den har även ett symboliskt värde genom att vara det synliga tecknet på en kvinnas reproduktiva kompetens. Genom associationen till reproduktion och sexualitet har också detta kvinnliga blod kommit att förbindas med mystik och kulturella föreställningar som regler, förbud, skamkänslor och tystnad. Det intressanta är att i vår egen kultur har det inte utvecklats ett uttryckligt förbudssystem kring detta blod i äldre tid. Man har dock tilltrott menstruationsblodet en magisk kraft, som normerade en kvinnas beteende. Hon fick inte använda sig av kraften i menstruationsblodet om det innebar att hon därmed utmanade vitala värden i samhället. Hon fick exempelvis inte rikta den magiska kraften mot någon så att denna inte kunde arbeta eller att hon själv eller någon annan kvinna blev ofruktsam.

Vårt röda blod
Samtidigt förmedlar den moderna mensskyddsreklamen ett implicit budskap att menstruationen innebär en form av isolering, vilket anses ha varit ett sätt i många kulturer att hålla kvinnor utestängda från den sociala gemenskapen. Om vi alltså inte hade bindor så skulle vi heller inte kunna sporta, resa, arbeta, deltaga i det sociala umgängeslivet m.m.

Jag menar nu inte att vi skall vare sig sluta bära mensskydd eller avliva alla myter och föreställningar kring detta blod. Men jag avser att det är viktigt att vi skärskådar vad den flora av uppfattningar som finns associerad med menstruationen, inte minst de hygieniska och kommersiella, ger uttryck för av värderingar. Inbyggt i dessa finns nämligen en stark moralism, vilka normerar dels att kvinnans rätta kall är att vara en god och sund moder, och dela att det alltid är vår skuld hur vi än gör. (Om du blöder igenom är det inte bindan det är fel på utan dig.) Och om vi fortfar att betrakta menstruationen som ett problem vidmakthåller vi samtidigt uppfattningen om det biologiska som uttryck för det kvinnliga könet ”naturliga” underordning. Det är hög tid att vi kvinnor tar oss rätten att definiera och karaktärisera oss som kön. En bra början är att återta kunskapen om och insikt i vår eget röda blod genom att inte längre låta vare sig hygienbranschen eller medicinsk och teknisk expertis ta sig den rätten.

Denise Malmsten (Hertha nr 4, 1995)

---

---

Mens, smärta och hälsa

Mensvärk ses inte idag som en smärta värd att anpassa arbetslivets struktur efter, vilket vi tydligt ser i antalet karensdagar som tas ut av många kvinnor varje månad. Karensdagens existens är i sig själv ett tecken på ojämställda möjligheter till både god hälsa och full inkomst. Detta system tvingar även många att mörka sina besvär då kroppens mensprocess inte erkänns som något att ta hänsyn till. Personer med menstruerande kroppar får lära sig att bita ihop, smärtstilla och dölja sina mensrelaterade besvär. Den individuella upplevelsen av mensvärk tas det inte heller hänsyn till då upplevelser varierar från person till person – vissa lever med oerhörda smärtor medan vissa upplever måttlig smärta och vissa ingen alls.
Frida Klingberg skriver i en artikel om mensvärk, att med tillgång till paracetamol och ibuprofen fungerar kroppen bättre för samhället, den kan kontrolleras och anpassas till rådande normer och öka kroppens funktionalitet i en krävande kontext. Kulturellt förväntas vi med menstruerade kroppar alltså att lindra smärtan med värktabletter och jobba på som vanligt, istället för att anpassa vad vi sysslar med efter kroppens tillstånd.

Mens är i högsta grad en hälsofråga!
För att göra det möjligt att tala mer om mens är det viktigt att vi bryter det tabu som står i vägen för detta. Detta har lyfts i flera debattartiklar som en facklig uppgift. Mens ska talas om på samma sätt som det talas om andra hinder och förtryck.

Att menstruera är en erfarenhet som cirka två miljarder människor delar och varje dag menstruerar 800 miljoner människor. Samtidigt så visar undersökningar att uppemot 88 % (statistik från 2016) av personer som menstruerar inte har tillgång till varken kommersiella mensskydd eller rinnande vatten och privata toaletter. Och fortfarande anses frågan vara kontroversiell och tas därför inte på allvar. Konsekvenserna av detta för många, både unga och äldre, är att möjligheterna att delta i en aktiv skolgång och vara verksamma i arbetslivet minskar.

Anna Dahlqvist intervjuade flera unga flickor om deras erfarenheter av mens i sin bok ”Bara lite blod”. Intervjuerna är främst gjorda under resor till Uganda, Kenya, Bangladesh och Indien 2015 och 2016. Flera av informanterna har upplevt skam och rädsla för att avslöjas när de har mens. Bristen på privata toaletter, engångsmenskydd och papperskorgar leder till att många unga flickor drar sig för att gå till skolan när de har mens, och vissa slutar helt. Så länge tabun kring mens upprätthåller dessa ojämställda strukturer är det viktigt att den globala mensrörelsen som uppmärksammar mens fortgår för att bryta upp förlegade tabun.

 Att leva med kronisk smärta
Det har fastställts att det existerar ett stort kunskapsglapp när det gäller menstruationsrelaterade sjukdomar, detta prioriteras alltså inte. Endometrios är en av de sjukdomar, som trots att de är vanliga, inte uppmärksammas tillräckligt.

Idag dröjer det fortfarande i genomsnitt 7-8 år att få en utredning och diagnosticeras med endometrios från och med insikten att en har mer ont än normalt. Det händer därför ofta att personer som söker hjälp för smärtor får felaktiga diagnoser så som irriterad tarm (IBS) och urinvägsinfektion (UVI).

Enligt Endometriosföreningens hemsida har cirka 10 % av de som är födda med en livmoder endometrios. Detta betyder alltså ungefär 200 000 personer, varav minst 10 % är tonåringar. Och trots att endometrios klassas som en godartad sjukdom kan den leda till livslånga symptom i form av t.ex. svårigheter att bli gravid, smärtor och energilöshet.       I ett av avsnitten av Linda Pira och Sanna Brådings podd ”Pira & Bråding” berättar Emelie som intervjuas om sina erfarenheter av att leva med endometrios och de kroniska smärtor som detta innebär. Emelie berättar i intervjun om hur de svåra smärtorna resulterade i att hon var inlagd på sjukhus väldigt ofta och missade därför en stor del av sin skolgång, och tillslut slutade helt. Hennes berättelse visar på hur bristen på kunskap om och forskning kring mensrelaterade sjukdomar leder till svåra och avgörande konsekvenser för enskilda individer.

Detta visar dessutom på att vi måste prata mer om mens och synliggöra de problem och konsekvenser bristen på kunskap leder till!

Läs mer om endometrios här, och lyssna på poddavsnittet här.

 Nathalie Ahlbom, redaktör Herthabloggen

Källor:

Anna Dahlqvist (2016) Bara lite blod – ett reportage om mens och makt.

Tobias Baudin m.fl. (2017) ”Ja, mens är en facklig fråga!”, Debatt i dagens arena 3 april 2017.

Endometriosföreningens hemsida.

Pira & Bråding – podd, avsnitt 3.

Bilder: http://www.Unsplash.com, Wikipedia

 

Tema 7: Hälsa. Kvinnostrejk mot för hårt arbete!

(Hertha nr. 5 1982)

Färre barn föds. Skilsmässorna blir fler. Mönstret är detsamma i både öst och väst. Det är kvinnorna som strejkar – fast inte organiserat – mot för hård arbetsbelastning.

Vi skiljs alldeles för lätt – så har det låtit i debatten den senaste tiden. De liberaliserade skilsmässolagarna i början av sjuttiotalet ledde till att folk började skiljas som aldrig förr. Och var det tidigare männen som tog initiativ till skilsmässan så blev det nu allt oftare kvinnan! Det hade man inte tänkt sig. Och så kom det här med sjunkande födelsetalen!
Någons fel måste det ju vara, att landet inte fick tillräckligt med unga friska krafter som kunde ta över. Vad ligger närmare till hands än att göra kvinnorörelsen till syndabock? Hade inte den egoistiskt drivit sina krav på kvinnors frigörelse och ekonomiska oberoende så hade inte samhällets grundcell – familjen – så till den grad skakats i sina grundvalar…
Kvinnor är socialiserade till att ha dåligt samvete. Inte så konstigt därför att de moraliserande övertonerna i debatten såväl skilsmässorna som barnen väckt både skuldkänslor och vrede till liv. Men ofta stannar det vid det.
Därför känns det befriande att träffa en person som nyktert och analytiskt kan sätta in dessa två samhällsföreteelser i ett kvinnopolitiskt sammanhang. En sådan person är den danska författaren, forskaren och feministen Bente Hansen.
– Skilsmässorna kan ses som ett slags massrörelse bland kvinnorna – även om den inte är organiserad, säger Bente. Samma sak gäller det sjunkande födelsetalet. Det kan tolkas som en kollektiv födslostrejk.

Ett mönster
Nu menar inte Bente att en massa kvinnor från olika länder träffas och tillsammans medvetet beslutat att kasta ut sina män och vägra föda barn. Men hon menar att det går att spåra ett gemensamt mönster i en ras kvinnors individuella sätt att reagera. Och det de alla reagerar mot är en alltför hård arbetsbelastning:
– Vi vet, allsedan FN publicerade en rapport om kvinnoarbete för några år sedan att kvinnor står för 75 procent av arbetstimmarna i världen, och att det får 10 procent av lönerna och att de äger 1 procent av all fast egendom i världen.
– Vi vet att alla kvinnor arbetar både i den produktiva och den reproduktiva sfären, sägen Bente Hansen. Det är det som görs i den produktiva sfären som traditionellt räknats som ”riktigt arbete”, d v s sådant som arbetsgivare och fackföreningar förhandlar om. Men hälften av allt arbete görs i den reproduktiva sfären – hushållsarbete, barnavård, uppfostran, omsorg, ansvar.

Teckning: Anna Molin

Överansträngda
– De flesta kvinnor vet, att det måste jobba hårt både på arbetsmarknaden och i det privata för att få livet att gå ihop. Och alltfler kvinnor blir hårt överansträngda både i den privata sfären och på arbetsmarknaden.
Med en alltför hård arbetsbelastning reagerar kvinnor på en rad olika sätt, mer eller mindre konstruktiva. Så här t ex, säger Bente och skriver på ett papper upp åtta olika reaktionssätt och börjar med det mest drastiska:

1. Självmord
2. De blir ”knald i låget”, d v s neurotiska
3. Skilsmässo
4. Sjunkande födelsetal
5. Deltidsarbete
6. Fackföreningsarbete
7. Partipolitiskt arbete

Engagemang i kvinnorörelsen.

Bente kommenterar de åtta punkterna så här:
– När det gäller självmord, visar statistiken att vi med god fart närmar oss männen, en form av jämställdhet som ingen har önskat.
– Ångest- och tvångsneuroser är mycket vanliga bland kvinnor i de produktiva åldrarna. Resultatet blir en överkonsumtion av alkohol och nervmediciner.

Även Öststater
– Sen har vi skilsmässorna. 80 procent av alla skilsmässor är önskade av kvinnan. I debatten här i Danmark skyller man på rödstrumporna. De skulle alltså vara kvinnorörelsen som lyckats övertala mängder av kvinnor att ansöka om skilsmässa! Även om vi i kvinnorörelsen gärna vill tro att vi har stort inflytande, inbillar vi oss ändå inte att vår makt är så stor, säger Bente och gör en jämförelse med skilsmässofrekvensen i öststaterna:
– Samma höga skilsmässosiffror gäller också i länder som Ungern och Östtyskland. Och där finns inga rödstrumpor, ingen kvinnorörelse av det slag vi är vana vid i de västliga demokratierna.
På samma sätt kan man alltså, enligt Bente, tolka de sjunkande födelsetalen i den industrialiserade världen. – De är summan av en räcka individuella kvinnors reaktioner som blivit så många att de liknar en kollektiv handling.
Och även här är reaktionsmönstret detsamma i ett antal väst- och östländer. Med andra ord – det pågår för närvarande något som liknar en äktenskapsstrejk och en födslostrejk världen tvärs över det politiskt ideologiska gränserna.
Deltidsarbetet, som ju blivit hett debatterat i Sverige de senaste året, diskuteras ibland också i den danska debatten som något som lata fruntimmer ägnar sig åt för att hinna sola på radhusgräsmattan och ta en kopp kaffe med grannfrun. Bente Hansen har en annan tolkning:
– Som strukturen på arbetsmarknaden utvecklat sig är det både en önskan från många kvinnors sida och en ekonomisk nödvändighet att deltaga på – nästan – jämbördig fot med männen på arbetsmarknaden. Men mycket få kvinnor blir avlastade hem- och hushållsarbetet. Samtidigt accelererar tempot på arbetsmarknaden.
– Därför är det ganska naturligt att kvinnor tillgriper de möjligheter de har att kombinera arbetet i de två sfärerna, nämligen att arbeta deltid.  Man kan också uttrycka det så, att det väljer att vara deltidsarbetslösa. Men ytterligt få väljer att vara heltidsarbetslösa (även om inte så få tvingas vara det i Danmark där arbetslösheten ligger på över 10 procent):
– Varje ung kvinna vet i dag att ett parförhållande, ett äktenskap inte är något som hon kan använda som livförsäkring. Det är därför inte bara en allmän önskan om jämställdhet eller längtan efter en villa eller trevligt radhus som är skälet till att kvinnor söker sig ut på arbetsmarknaden. De jobbar både av önskan och bitter nöd.

Olikheterna
– Men priset är högt och först när de väl befinner sig på arbetsmarknaden upptäcker många kvinnor hur stora olikheterna är i villkor är mellan dem och männen. Det är de olikheterna i materiella villkor, som avspeglar sig i FN-statistiken.
Och det är de olikheterna som tar sig uttryck i en politiskt oro bland kvinnorna, i t ex skilsmässor och sjunkande födelsetal. Bente menar att hon med sina åtta punkter fångat in ganska mycket av den oron.
Många människor skulle kanske tveka att kalla sådant som självmord och skilsmässor politiska handlingar. Men enligt feministisk teori är ”det privata politiskt”, även om fackligt folk och partipolitiker inte skriver under på det. Det är för övrigt svårt att nå fram med kvinnokraven inom organisationer som huvudsakligen ägnar sig åt att diskutera det som pågår inom produktionssfären och utnämnt den till arenan för ”realpolitik” och ”tunga frågor”.
Följaktligen sätter Bente som punkt 8 i det kvinnopolitiska reaktionsmönstret ”engagemang i kvinnorörelsen”. Det är där, mer än i fack och partipolitik som man försökt åstadkomma en helhetssyn på de två sfärerna – produktionen och reproduktionen – och formulera de ”kvinnospecifika krav” som behöver ställas för att inte samhället eller kvinnorna ska säcka ihop.

Sextimmarsdag
Ett sådant krav som varit aktuellt i Sverige de senaste tio åren och som i Danmark nyligen väckts av kvinnorörelsen är införandet av sex timmars arbetsdag för alla.
Vid ett nordiskt kvinnoseminarium i Danmark i somras, där Bente Hansen var en av talarna, tillsattes det en internordisk sextimmarsgrupp som skall initiera eller blåsa nytt liv i debatten om sextimmarsdagen:
Inför sex timmars arbetsdag med full lönekompensation för alla! Så lyder den danska kvinnorörelsens krav.
– Skulle vi överleva alla ekologiska och militära hot så kan vi vid sekelskiftet ändå inte räkna med mer än fyra timmars arbetsdag för alla, sluta Bente Hansen.

Ami Lönnroth

---

 

Utmattningssyndrom – ett växande samhällsproblem 

”Utmattningssyndrom är ett växande samhällsproblem som kryper längre ner i åldrarna. Och värst är det för kvinnorna.” (Fanna Ndow Norrby)

Statistiken visar på att det idag är mer än 4 gånger så många kvinnor som män som är sjukskrivna för stressrelaterade sjukdomar. Många unga kvinnor lider av utmattningssyndrom innan de ens hunnit ut i arbetslivet.

Enligt en kunskapsöversikt, med fokus på kvinnor och stress, depression och ångest, som framställdes av Folkhälsomyndigheten är såväl mildare oro som ångest och depression 1,5-3 gånger vanligare hos kvinnor än hos män. Orsakerna till skillnaderna är fortfarande oklara och när detta utretts har flera olika perspektiv och parametrar vävts in. Dock är slutsatsen hittills att skillnaden beror på biologiska skillnader eller könsroller.

I serien ”We can’t do it”, som sändes på SVT i år (2017), lyfter journalisten Fanna Ndow Norrby fram flera kvinnors berättelser om hur och varför det gick så långt att de tillslut kraschade. De flesta har ännu inte återhämtat sig trots att det gått lång tid, och undersökningar visar att de som drabbas av svåra utmattningssyndrom fortfarande lever med problem efter tio år.

 

Vad som blir tydligt i serien är att förväntningarna som kvinnorna känt både från sig själva och omgivningen lett till extrema prestationskrav. Genom att konstant jämföra sig med andras prestationer växer det personliga kravet på att en ska bita ihop och klara vad som helst. Vilket leder till långvarig stress som i sin tur kan leda till allvarliga psykiska och fysiska sjukdomar.

Kunskapsöversikten som jag nämnde tidigare upprepning av nämner att skillnaderna mellan kvinnor och mäns reaktioner på stress kan hänga ihop med sociala och kulturella aspekter snarare än biologiska. Skillnaderna kan alltså, enligt studien, ha ett samband med hur kvinnor och män förväntas förhålla sig till sig själva och sin omgivning. Enligt kvinnornas berättelser i serien är detta ett faktum. Alltså är det till stor del så att omgivningens förväntningar och normer kring kvinnors prestation är en av faktorerna som ligger till grund för denna skillnad. Ett exempel som kan lyftas är den sneda fördelningen mellan kvinnor och män av det obetalda arbetet i många hem idag. Även om kvinnor och män arbetar ungefär lika mycket under ett genomsnittligt dygn skiljer sig fördelningen av betalt och obetalt arbete mellan könen. Jämfört med män så består kvinnors totala arbete i större utsträckning av obetalt hemarbete, till exempel laga mat, städa och ta hand om barn. Detta visar på att kvinnor tar större ansvar för att upprätthålla ordning hemma samtidigt som de upprätthåller ett arbetsliv. Ökningen av utmattningssyndrom hos kvinnor kan helt enkelt ses som en konsekvens av att kvinnor arbetar för mycket, och förväntas fortsätta göra det.

Även om vi inte kan säga exakt vilka strukturer som leder till att utmattningssyndrom ökar bland kvinnor så är det möjligt att spekulera. Som sagt vittnar flera av kvinnorna i serien om att starka normer kring kvinnors prestation lett till att de inte stannat upp, utan ställt alldeles för höga krav på sig själva. Vikten av att synliggöra att dessa normer leder till enorm skada för så många individer idag är inte möjlig att understryka tillräckligt.

”Om vi fortsätter så här kommer vi ha bränt ut de mest engagerade medborgarna vi har i Sverige idag” (Medverkande i serien ”We can’t do it”, SVT).

Nathalie Ahlbom, redaktör Herthabloggen

Källor:

SCB (2012) Mäns hushållsarbete ökar – men kvinnorna gör fortfarande mest hemma.

Statens Folkhälsoinstitut (2009) Varför drabbas kvinnor oftare av oro, ångest och depression? En kunskapsöversikt.

SVT (2017) Edit: We can’t do it (se SVT-play).

Bild: www.Unsplash.com

NYTT TEMA: Hälsa!

År 2017 närmar sig sitt slut, och vi går därmed mot mörkare årstider. För att liva upp vintertiden blickar Herthabloggen mot ett nytt tema: Hälsa. Vi lägger fokus på ett flertal kroppspolitiska nedslag i Herthas, och kvinnors historia. Under temat kommer flera viktiga politiska reformer, med påverkan på kvinnors kroppsliga frihet och hälsa, att belysas. Diskussioner kring preventivmedel, aborträtt, arbetsfördelning och psykisk ohälsa är exempel på vad som kommer att tas upp.
Hälsa som begrepp är otroligt brett, och flera associationer dyker upp då en tänker på detta. Framförallt om vi möter detta med perspektivet att allt i mångt och mycket påverkar individers hälsa i mer eller mindre direkta led. Vi har därför fått välja ut vissa specifika nedslag att skriva om.

Tabubeläggningen kring kvinnokroppen och dess tillstånd har länge problematiserats inom feminismen. Trots detta sker förändringar långsamt, och segheten i de sociala strukturerna blir påtaglig då en inser att många av de diskussioner och kamper som tagits fortfarande är aktuella idag. Kroppen, och framförallt kvinnors kroppar, har ständigt gjorts till problem som angeläget regleras politiskt.

Genom tiden har kvinnors kroppar konstruerats som avvikande och mer sjukliga än mäns. Synen på menstruation som periodisk sjukdom är ett exempel som användes som argument för att hindra kvinnors tillträde till bland andra institutioner som universiteten. Det ansågs att kvinnors energi skulle läggas på familjen och hemmet istället för på bildning.

Hysteri, som var en vanlig diagnos som tillskrevs kvinnor i slutet av 1800-talet, täckte in många olika symptom som ansågs bero på en överaktiv livmoder. Detta fenomen har i efterhand setts som ett försök att begränsa kvinnor som bröt mot samhällets normer kring hur en kvinna förväntades bete sig och vara. Liknande argument formade bilden av kreativitet som psykisk sjukdom (detta gällde dock endast kvinnor…) och intellektuell aktivitet ansågs vara något som ledde till bland annat depression. Många kvinnor fick därför rådet att sluta skapa.

 Läs vidare om sjukdomsdiskursen och flera historiska nedslag i det nya numret av Hertha!

”Kvinnokroppen betraktas, ironiskt nog, både som en tillgång som passar vitt skilda syften och som naturgiven och oföränderlig. Bara genom att förstå hur naturen gjorts till en reproduktiv fälla kan kvinnor verka för att deras villkor förändras.” skriver sociologen och f.d. sjuksköterskan Mary O’Brien i boken The Politics of Reproduction från 1981. Denna tanke om den kvinnliga kroppen går tillbaka till Simone de Beauvoir och flera andra feministiska tänkare därefter. Statsvetaren och feministen Maud Eduards menar i och med detta att kvinnokroppen ständigt snärjs i biologistiska resonemang om reproduktion, moderskap och sexualitet, och som vi kan se blir detta extra tydligt i sättet att sjukdomsförklara vissa fysiska och psykiska tillstånd som många kvinnor befinner sig i regelbundet. Kvinnors kroppar konstrueras som mer oberäkneliga och anses därför vara utom kontroll.

1933 bildade journalisten, syndikalisten och sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen förbundet RFSU. Sedan slutet på 1800-talet hade liknande grupper formats runtom i Europa och USA. Trots vissa skillnader i ideologiska och vetenskapliga utgångspunkter förenades rörelserna i krav på sexualupplysning och preventivmedel, och i regel även abort. Även om varken sexualupplysning, preventivmedel och abort var några nyheter var det nytt att människor organiserade sig kring frågor som dessa, samt ställde krav på reformer och lagändringar. Reformerna som RFSU arbetade för var bland andra att kunskap och resurser kring preventivmedel, abort och steriliseringar skulle vara tillgängligt för alla oavsett klass. Detta är ett exempel på en viktig svensk sexualreformrörelse. Det bedrevs sexualupplysning, kliniker öppnades och preventivmedel såldes. RFSU ställde med dessa aktioner tydliga krav på resten av samhället. Inom sexualupplysningen har utgångspunkten varit från start att sjukdom och ohälsa kan förebyggas genom kunskapsspridning. Spridningen av kunskap skulle även fungera frigörande då människor fick förutsättningar att ta kontroll över sina kroppsliga liv.

På grund av den kontinuerliga angelägenheten att politiskt reglera kvinnors kroppsliga handlingsutrymme är flera kroppspolitiska frågor och diskussioner som historiskt varit aktuella fortfarande feministiskt relevanta. I ett virrvarr av aktuella diskussioner och debatter kring kroppen och hälsa har rätten till abort och dess innebörd återigen, som flertalet gånger tidigare, ålagts fokus.

Den 1 januari 1975 började abortlagen gälla i Sverige, detta för kvinnor som är svenska medborgare eller bosatta i Sverige. Denna lag innebär att en kvinna har laglig rätt till abort i den allmänna sjukvården till och med den 18:e graviditetsveckan. Det bör tilläggas att en lång period av utredningar och feministisk kamp föregick beslutet att till slut formulera denna lag.
I och med den medicinska utvecklingen blir det tidigare och tidigare möjligt för foster att överleva utanför bärarens kropp. Detta har hittills lett till att tidsgränsen för abort, som från början var till och med vecka 24-28, dragits vid vecka 18 (efter detta är det möjligt att söka tillstånd hos Socialstyrelsen om ”synnerliga skäl” föreligger fram till vecka 22). Tidsgränsen som är satt känns i och med detta ganska godtycklig, då den troligtvis kommer diskuteras och värderas kontinuerligt i relation till den medicinska och även den politiska samhälleliga utvecklingen.

Ojämställd hälsa kan yttra sig på olika plan och på olika sätt, vilket kommer att diskuteras i fortsättningen av temat. Kampen för kvinnors rätt till jämställd hälsa har sträckt sig över lång tid, och fortsätter än idag!

Nathalie Ahlbom, redaktör Herthabloggen

Fotografier: https://unsplash.com/, Wikimedia Commons

Lästips:

Hertha nr. 2, 2017 – tema hälsa.

Den sårade divan (2015) av Karin Johannisson – undersöker växelspelet mellan individ och sjukidentitet med fokus på frågan om hur den kvinnliga galenskapen ser ut.

Sex i folkhemmet (2002) av Lena Lennerhed – om RFSU:s tidiga historia

Kroppspolitik (2007) av Maud Eduards – behandlar flera centrala kroppspolitiska nedslag i Sveriges och Europas historia

 

Tema 6: utbildning & arbetsliv. Flickor får sämre betyg för att de är flickor!

Flickor får sämre betyg för att de är flickor! — Hertha nr 6, 1983.

Det var samma skrivning. Men när det stod ett pojknamn på blev det ett högre betyg än när det stod ett flicknamn.

På en internationell forskarkonferens (GASAT II) som nyligen hållits, presenterades resultat från en stor engelsk undersökning om lärares betygsättning. Man ville veta om lärarna påverkades i sin betygssättning av vilket kön eleven tillhörde. 306 kemilärare ingick i undersökningen, vars syfte var att undersöka vilka faktorer som bidrog till att man lyckades eller ej i naturvetenskapliga ämnen.

Lärarna var högstadielärare med mångårig undervisningserfarenhet. 1/3 var kvinnor. De skulle bedöma en laborationsredogörelse och en uppsats på temat ”vad jag tycker om naturvetenskapliga forskare”. Redogörelserna och uppsatserna gjordes speciellt för undersökningen och lärarna fick uppgifter om kön och ålder hos författarna. En och samma redogörelse och uppsats presenterades för bedömning för hälften av lärarna med flicknamn och hälften med pojknamn under.

Lärarna skulle betygsätta redogörelserna och uppsatserna. De skulle också uttala sig om den vetenskapliga noggrannhet som visats och om elevens förståelse för ämnet. De skulle vidare bedöma elevens attityd till och intresse för naturvetenskap, samt elevens lämplighet för att fortsatta studier av ämnet på en högre nivå.

För samtliga ovan angivna bedömningsgrunder liksom den direkta betygssättningen fick flickorna sämre betyg än pojkarna. Resultaten var statistiskt signifikanta, vilket innebär att resultaten vetenskapligt bedöms som faktiska: det är inte slumpen som åstadkommit resultaten!Resultaten säger alltså att lärarna ger lägre betyg till flickor bara för att de är flickor. En och samma laborationsredogörelse och uppsats ges lägre betyg av såväl kvinnliga som manliga lärare om det står ett flicknamn under. Flickor tros inte vara lika intresserade av naturvetenskap just för att de är flickor, inte för att de faktiskt visat lägre intresse eller egentligen presterat sämre.

Till detta kan vi lägga redan tidigare kända fakta att även när flickörn verkligen har högre betyg än pojkarna, tror både lärarna, pojkarna och flickorna själva, att de har lägre betyg än pojkarna. Dessa nedslående resultat uppvägdes av andra rapporter som visar att det går att göra något, flickors traditionella val går att påverka, lärare kan göras medvetna om sin omedvetna diskriminering.

Märta Fritz

---

Att uppmuntra till upptäckter

Sedan 2015 har Tekla, en teknikfestival för tjejer mellan 11-18, anordnats av KTH och artisten Robyn. Målet är att utmana den skeva snedfördelningen mellan könen i teknikområdet, och målet är att fler tjejer ska söka till KTH och tekniska utbildningar på sikt.Eftersom tekniken sätter förutsättningarna för framtiden anser skaparna att det just därför är viktigt med spridning avseende vilka som påverkar dess utveckling. Inte minst påverkar här förväntningarna från omgivningen — skola, lärare, förebilder — vad du som individ väljer eller vågar att utveckla dina färdigheter inom.

KTH tillhör en av de högskolor som genom bland annat mentorprogram arbetar för att fler kvinnor i framtiden ska välja doktorandutbildningar och arbeta som lärare. Glädjande nyheter är samtidigt att 2016 var ett rekord år avseende sökanden till de traditionellt manligt dominerade civilingengörsprogrammen vid de svenska universiteten. På KTH gav exempelvis speciella rekryteringssatsningar riktade mot tjejer resultat.Nationalekonomien Ulf Zölitz har forskat på hur genusfördelningen påverkar resultat och vidare studier. För att öka andelen kvinnliga forskare och kvinnor på ledande positioner menar han att förebilder av samma genus som studenten är viktigt. Kvinnliga studenter visade sig i hans studier i högre utsträckning välja en akademisk karriär om deras lärare på universitetet också var kvinnor. Just mentorsprogram, liknande KTH:s modell, menar han kan vara en väg att höja procenten kvinnor inom akademin på lång sikt.

Lovisa Hellsten, redaktör Herthabloggen

Tema 6: utbildning & arbetsliv. Är det självklart att alla forskare är män?

Är det självklart att alla forskare är män? – Hertha nr. 2, 1979.

”Människans historia är också kvinnornas — låt oss forska ivrigt efter våra anmödrars liv!” Det skriver Ann-Sofie Kälvemark, docent i historia vid Uppsala Universitet och forskningssekreterare vid Riksbankens Jubileumsfond år 1979. Vad gör undervisning, kurslitteratur och förutfattade meningar med våra akademiska aspirationer i längden?

Sommaren 1973 fick jag ett forskningsanslag från Ford Foundation. Denna glada nyhet meddelades Uppsala Universitet i ett brev som avslutades så här: ”We wish dr. Kälvemark luck in his important research”.  Ford Foundation trodde uppenbarligen att jag var man, eller kanske snarare tog det för givet. Men det är väl ändå en ganska oskyldig felsägning och ingenting att hänga upp sig på. Forskare är ju i allmänhet män.

Så småningom läggs den ena oskyldiga felsägningen till den andra, och man tycker att ett mönster faller ut. Är det självklart att alla forskare är män? Är jag på något sätt annorlunda och behandlas jag annorlunda som forskare därför att jag är kvinna? Det är en fråga som jag tror att varje kvinnlig forskare någon gång ställt sig.

Det finns en annan sida av problemet, som också kan illustreras ur egen erfarenhet. Tillsammans med tre andra forskare (män) har jag ställt samman en bok med källtexter till den svenska utvandringens historia. Vid slutgranskning av manus upptäckte jag att ett par självbiografiska notiser om pigor som utvandrat till Amerika hade redigerats bort och ersatts med en manlig arbetares berättelse.

Detta fick mig att börja tänka. Jag gick noga igenom hela manuset. Överallt handlade det om män som utvandrat, bara män — i själva verket fick man intrycket, att den svenska utvandringen till Amerika bestod av enbart män. Varför tog vi det som en given sak, att den svenska utvandringens historia var de manliga utvandrarnas historia? Handlar för oss i själva verket all historisk forskning om män? 

Med dessa båda exempel har jag velat illustrera två grundläggande problem för en kvinnlig forskare. Diskrimineras hon som forskare för att hon är kvinna? Och finns det en forsknings- och undervisningstradition, ett allmänt accepterat vetenskapligt mönster, där männen och deras angelägenheter självklart är det väsentliga? Trots att socialhistoria slagit igenom som forskningsinriktning tycks det ju vara så, att när man skall skildra de förtryckta och fattiga, är det de förtryckta och fattiga männen man är intresserad av, medan de förmodligen i ändå högre grad förtryckta kvinnorna lämnas åt sidan.

Det råder knappast någon tvekan om, att vi har ett vetenskapat mönster, där männen är de viktiga, även om de senaste åren vittnar om en något förändrad inställning. Detta lär man in och har lärt så väl, att man också som kvinnlig ”medveten” forskare läser risken att glömma bort kvinnor eller att ställa relevanta frågor om kvinnor, när de tas upp. När man begrundar siffrorna för grundutbildning, forskarstuderande och anställda forskare och lärare vid vår institution, är den mest påfallande iakttagelsen naturligtvis skillnaden mellan just forskarnivån och grundnivån. Det är här något särskilt negativt händer, det är här kvinnorna faller bort, och det är alltså rimligen här man framförallt borde sätta in undersökningar och åtgärder. Naturligtvis kan kvinnornas val att inte fortsätta bero på många faktorer, som inte har med förhållanden inom undervisning eller forskning att göra. Men i den utsträckning den har med sådana förhållanden att göra bör man sätta in de åtgärder man kan. Det gäller här dels inställningen till kvinnliga studenter, dels, och i högre grad undervisningens och forskningens innehåll.

Under de allra senaste åren har vid vår institution åtminstone en grundbok införts, som konsekvent tar upp kvinnans historia. Vidare har i ganska stor omfattning ämnen som rör kvinnor, familj och angränsande områden delats ut för uppsatser och projektstudier på grundnivån. Det är kanske för tidigt att tala om följden av detta, men en viss ökning av antalet kvinnliga studerande på C-nivån tycks vara resultatet. En medveten långtgående satsning på kvinnoaspekter i såväl grundutbildning som forskning borde därför också kunna ge resultat. Men för detta behövs stöd i form av nya kursplaner, medveten styrning av forskningsanslag till kvinnoämnen, kanske också i form av sk. positiv särbehandling av kvinnor.

Ann-Sofie Kälvemark

---

Forskning, akademi & jämställdhet idag

Paradoxen med övervägande andel kvinnliga studenter och ändå övervägande andel manliga forskare är fortfarande idag ett ämne aktuellt för diskussion och analys. Senast 2016 släpptes boken ”179 år av ensamhet” som behandlar 10 kvinnliga forskares upplevelser av sitt arbete i den mansdominerade akademiska miljön på Handelshögskolan i Stockholm. I antologin avhandlas ojämställdhetens uttryck i universitetsvärlden — och alltifrån ifrågasättande av kompetens till manliga kollegors fäbless för nakenhets-cocktailbjudningar blottläggs.

Agnes Wold och Christine Wennerås, forskare, blev 1997 kända för den forskningsartikel som samma år presenterades i Nature. De uppmärksammade i sin kvantitativa studie hur kvinnor missgynnas i forskarassistenttjänster inom medicinområdet.

Motiveringen då de utsågs till hedersdoktorer vid Chalmers Tekniska Högskola löd: ”Christine Wennerås och Agnes Wold promoveras till hedersdoktorer för sin forskning om vad som styr kvinnors och mäns möjligheter att göra forskarkarriär. Med kvantitativa vetenskapliga metoder har de tydliggjort hur förutfattade meningar och personliga relationer påverkar bedömningen av forskares kompetens och hur detta systematiskt missgynnar kvinnor.”

Däremot har utvecklingen de senaste tio åren visat på blygsamt positiva trender — andelen kvinnliga professorer har dubbats mellan 2006-2016, och inom heltidsprofessurerna ökat från 17  till 27 %. Även om andelen anställda kvinnor på högskolor har ett litet övertag – med 52 % kvinnor, 48 % män – så är könsfördelningen mellan könen avhängig vilka arbetsuppgifter som utförs: på den administrativa sidan är exempelvis 76% av de anställda kvinnor, medan professurerna endast uppgår till 27 %.

Lovisa Hellsten, redaktör Herthabloggen

Tema 6: Utbildning & arbetsliv. Vantrivsel i välstånd.

Lyckohets och tristess? Boken ”The feminine mystique” inspirerar år 1964 Hertha-skribenten Karin Thelander till eftertanke om just kravet på lycka och att vara lyckad. Och kanske är nutidens jämförelsekrav en icke-unik företeelse?

Vantrivsel i välstånd — Hertha: nr. 1, 1964.

Betty Friedan har konstaterat en utbredd vantrivsel hos den amerikanska medelklasskvinnan av i dag. Och detta trots att — eller just därför att — hon har allt vad hon kan önska sig: god ekonomi, ett vackert hem i en prydlig förort, alla moderna bekvämligheter, en uppmärksam och hygglig man, ett lagom antal barn.

Betty Friedan har försökt komma åt orsakerna till denna vantrevnad, ser som som den viktigaste orsaken just ”the feminine mystique” eller myten om kvinnligheten. Den myten tränger sig på kvinnorna från alla håll, från läroböcker, tidningar, reklam, psykologiska handböcker. Överallt får de inpräntat att en kvinna först och främst måste realisera sig själv som könsvarelse, som maka och mor och centrum i ett hem. Gör hon det blir hon lycklig.

Betty Friedan visar hur kvinnlighetsmyten har vuxit fram efter andra världskriget. På trettiotalet kunde ännu veckopressnovellerna handla om charmfulla och lyckliga yrkeskvinnor, men nu måste alltid yrket offras för den Enda Sanna Vägen till veckopressnovellens happy-end-himmelrike. Myten om kvinnligheten har inte alls samma dominerande ställning här. De svenska unga flickorna har en betydligt bredare marginal för sin självständighet än vad de amerikanska tycks ha.

Men ändå. Har inte en omsvängning skett här också? Ibland tycker jag att bilden ser ut som en medeltida triptyk: först den glamorösa unga flickan, så mitt bilden, den lyckliga bruden med slöja och krona, ett idealiserat bröllopsfoto, till sist bilden av den unga modern med ny fräsch våning, babyutstyrsel i skärt och ljusblått och den allra sötaste lilla baby slumrande i en modern barnvagn. Flera bilder finns inte, ”fullfillment” är nådd, livets mening realiserad.

Det är nog inte utan att man tycker att de här bilderna har fått större makt nu än förr, och att flickorna har fått alltmer bråttom att realisera dem. ”Det är modernt att vara tonårsmamma” som det stod i en tidning häromdagen. Åtminstone fordras det att man samtidigt kan visa upp alla tecken på ett lyckat sexualliv, man, barn och ett harmoniskt hem. Kan man inte det betraktas man nog lätt som en stackars misslyckad och olycklig, antagligen neurotisk individ, som frenetiskt odlar andliga och kulturella intressen för att kompensera det väsentliga och vitala misslyckandet.

Man måste kunna visa att man är åtråvärd, har pojktycke, är uppvaktad, är lyckligt gift osv., annars är man inte bara privat olycklig, utan framför allt utåt stämplad som en misslyckad och mindervärdig individ. Lyckan blir alltså ett bevis på ens fullvärdighet som människa. En fruktansvärt grym livsåskådning.

Nå, nu kan man fråga sig: vad föreslår Betty Friedan för vägar till lösning av problemet? Hur ska den kvinnokategori hon talar om komma ur sin känsla av besvikelse, leda och stagnation? Hon har egentligen ett generalrecept: ut i yrkeslivet med dem! Det är hemmafruns instängda, begränsade tillvaro som är orsaken till all deras misstrivsel. Visserligen slipper männen lindrigare undan kravet på att vara lycklig, men i gengäld kommer kravet på att vara lyckad, dvs. vara framgångsrik, göra karriär, tjäna pengar, helst mer än grannar och andra jämförelseobjekt.

Är det kanske så att både män och kvinnor i vår tids amerikanska och amerikaniserade välståndssamhälle alltför tidigt pressas in ensidigheten, som har att göra med en sorts överskattning av begreppen ”lycklig” och ”lyckad”? Eros och Fortuna är nyckfulla och grymma gudar.

Betty Friedan talar någonstans i sin bok om den sanna tillfredställelse för människan som ligger i att tjäna en stor idé och leva för mänskligheten. Hon har rört vid problemet om den moderna människans svårighet att finna mål och mening i sitt liv, sedan hon i stor utsträckning gjort sig urarva av gamla ideal och värderingar. Och det problemet lär gälla för både hemmafruar, yrkeskvinnor och män i city.

Karin Thelander

---

Sociala medier & yrkesliv i förändring?

Sociala medier är idag en integrerad ingrediens i samtidens såväl prestationskrav som kroppshets. Att vi matas med ouppnåeliga ideal, gränslös tillgång till retuschering och möjlighet att jämföra sig kan skapa prestationsångest. Känslan av att vara lycklig eller lyckad hamnar ännu längre bort, just eftersom överflödet av tillrättalagda sanningsbilder och uppdateringar skapar en illusion av någon annans alltigenom lyckade eller lyckliga tillvaro. Men att de jämförelsekrav som följer i dess spår skulle vara unika för dagens post-moderna samhälle kanske är en förenkling: ska vi tro 60-talsartikelns beskrivningar verkar vi nämligen leva med samma press att vara lyckad och lycklig, nu som då. Möjligen tar det däremot sig fler och mer frekventa uttryck idag.

Samtidigt kan en skillnad utrönas från det ABC-liv i tre delar som skribenten beskriver: sedan 1964 har en längre period tillkommit i gränslandet mellan gymnasium- och universitetsutbildning eller arbete, vilket ritat om kartan för när giftermål, yrkesliv och vuxenliv förväntas påbörjas.

Att såväl kvinnor som män arbetar idag är antagligen ändå den största skillnaden från hur det såg ut 1964. Eftersom även kvinnor utbildar sig och vill göra karriär är förstföderskorna idag något äldre än under 60-70-talen då trenden var yngre mammor. Även på denna front tycks alltså den tredelade livscykel artikelförfattaren beskriver ha ändrats. Förhoppningsvis bör även ”vantrivsel i välstånd” ha minskat, i alla fall om vi ska tro på att Betty Freidans framgångsrecept med fler yrkesverksamma och färre hemmafruar fungerar.

Ändå ifrågasätts det självförverkligande arbetet idag, i individualismens gyllene tidsålder: varför har jobbet blivit så viktigt för 2010-talets personliga identitetsbygge? Enligt World Value Service ligger Sverige i topp när det gäller individualism och självförverkligande – en trend som ökat sedan 80- och 90-talet. Ett initiativ som ifrågasätter utvecklingen med vår oerhörda arbetsfixering är Frihetsförmedlingen (en pastisch på Arbetsförmedlingen) som verkar för en ”nationell omställning, mitt i en av vår tids största utmaningar: övergången från lönearbete till frihet”.
Även professor Bodil Jönsson är i en intervju med Veckans Affärer kritisk till den centrala, för att inte säga fundamentala roll, arbetet fått i relation till den upplevda lyckan och känslan av att vara lyckad i dagens samhälle. ”Lönearbete har, paradoxalt nog, blivit den främsta garanten inte bara för inkomst utan också för sammanhang, självförverkligande, tillhörighet, existensberättigande och trygghet. Det verkar vara främst genom arbete som man visar och bevisar sitt värde som människa. Men måste det verkligen vara så?”

Någonstans passar ändå Karin Thelanders reflektioner bra in i både nutid och dåtid. Den otvungna lyckan är en sällsam fågel som är konstant eftertraktad men svår att uppnå permanent oavsett tidsera, och som i vissa avseenden verkar skapa mer stress än genuint livsnjutande. Kanske var frånvaron av kvinnors individuella självförverkligande på 60-talet ett problem jämförbart med yrkesfixeringens självförverkligande krav idag? I båda fall är den sociala jämförelsen, strävan efter upplevd lycka och att vara lyckad, något som går igen. ”Lyckan blir alltså ett bevis på ens fullvärdighet som människa. En fruktansvärt grym livsåskådning”.

Lovisa Hellsten, redaktör Herthabloggen

Tema 6: Utbildning & Arbetsliv. Vill vi ha husmödrar med låg självkänsla?

På gymnasiet är utbildningen anpassad efter killarna och uppbyggd kring den manliga normen — normen om såväl vad som värdesätts som kunskap samt hur kunskaperna bäst lärs ut. Det menar sociologen Viveka Alsbjer, när Hertha år 1986 intervjuar henne.

Vill vi ha husmödrar med låg självkänsla? — Hertha, 1986.

På konsumtionslinjen i gymnasiet lever och frodas ännu de gamla handboksidealen om vad en kvinna bör veta och kunna. Det hävdar Viveka Alsbjer, sociolog, som studerar dagens kvinnoutbildningar. ”Undervisningen syftar till att ge eleverna en viss social kompetens, att träna dem i att göra det moraliskt riktiga. En tendens som är vanlig i flickfostran. Moralen på de mansdominerade linjerna är kopplad till yrket. Och verktygen. De undervisas aldrig i social färdighet.”

Nu hotas konsumtionslinjen med motiveringen att linjen inte är yrkesförberedande. Då mister de flickor som skolan betraktar som ”mognadselever” sin tillflykt i gymnasieskolan. Viveka Alsbjer anser som sociolog att gymnasieskolan ser ut som den gör beroende på arbetsdelningen i samhället. Praktiska kunskaper ställs i motsatsställning till de teoretiska, det intellektuella arbetet skiljs från det manuella.”Det som skrämmer mig bland flickorna på konsumtionslinjen är att de har så klart för sig att de inte passar in, att de inte kan. ”Det klarar jag aldrig” är en vanlig inställning bland tonårstjejerna. Ofta fastnar den som forskar om flickor i en tradition där killarnas värld är normen. Där framställas flickorna som undantagen, som sådana de inte är. För att undvika denna negativa utgångspunkt krävs öppenhet och klarsynta ögon, förmågan att äska nya vinklar.”

Att vissa elever slås ut och får svårigheter i skolan har också en samhällelig botten. ”Många flickor som inte trivs i skolan kommer från arbetarklassen. I skolan tvingas de till självförnekande eftersom de döljer erfarenheter och kunskap som inte passar in i skolvärderingarna. Vi lever i ett hierarkiskt, meritokratiskt samhälle. För att komma fram måste man ha vissa meriter, betyg och utbildningar. Sakligheten i skolan, den strikta indelningen i ämnen, de många lärarna, allt är en struktur som passar pojkarna bättre än flickorna.”

Men flickorna känner knappast igen sig i det kunskapsstoff som förmedlas eftersom läroplan, böcker och kursinnehålls har en manlig uttolkning som grund. Och när flickornas föreställningsvärld inte stämmer med läroböckernas blir det bock i kanten.

”Jag tror personligen att det är nödvändigt med en starkare kvinnlig orientering i samhället för en större helhet. Men hur kvinnokunskaper ska behållas, bevaras och förstärkas i skolan idag — där sätter jag ett frågetecken. Idag har många enskilda kvinnor blivit medvetna om villkoren i sitt kvinnoliv. Men denna stora gemensamma kunskap har ännu inte funnit sitt kollektiva uttryck”, säger Viveka Alsbjer.

Anita Widén

---

Samtidsstress & representationsbrist

Enligt forskning slår betygssystem och den skadliga stressen hårdast mot tjejers hälsa — fastän de betygsmässigt presterar bättre än killar i samma ålder. Enligt CSN:s studie beror detta på högre prestationskrav hos tjejerna än killarna. På kommande Apelrydsseminarium, 11-12 augusti, är temat hälsa och jämställdhet, där ett av panelsamtalen bland annat kommer att beröra den stress och ohälsa främst unga kvinnor drabbas av. Medverkande är bland andra Julia Lindh, ordförande Sveriges elevråd, och Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot liberalerna.

Även representation i skolböcker har diskuterats friskt senaste åren, och en av de senaste bidragen är Lina Thomsgårds redaktörsjobb ”En annan historia”, som porträtterar intressanta personer som inte hyllats i tidigare historieskrivning.

Men liksom i artikeln kvarstår arbete med representation i skolböcker, och när DN 2015 granskade de vanligaste läromedlen utgjorde kvinnorna i snitt endast 13% av de namngivna personerna. Ett stort problem, menar de forskare som uttalar sig, är att universitetens kunskaper och framsteg inte når den lägre utbildningen.

Till DN kommenterar professor Ann-Sofie Ohlander att det påverkar tjejers intresse för historieämnet. Utan representativa läromedel föds inte igenkänning hos eleverna, vilket blir problematiskt även ur demokratisynvinkel. Än idag kvarstår alltså utmaningar relaterade till utbildning, kön och hälsa för en mer jämlik och rättvis studietid.

Lovisa Hellsten, redaktör Herthabloggen

Tema 6: utbildning & arbetsliv. Här flyttar man på männens villkor.

”När männen får nya jobb på annan ort flyttar familjen med. Kvinnor som flyttar med sina män flyttar ofta till arbetslöshet” rapporterar Liv Beckström, 1983.

Idag färgas utmaningar med utanförskap och ojämställda arbetsmarknadssituationer av såväl att kvinnliga pensionärer lever långt under den genomsnittlige mannens peng som att nyanlända kvinnor inte får samma möjligheter som männen att ta sig in i arbetslivet.

Här flyttar man på männens villkor — Hertha nr 6, 1983.

När en familjefar får ett jobb som kräver att han flyttar då är hustrun en naturlig del av bagaget. Flyttandet i Sverige sker på männens villkor. Det har man ju anat länge men nu finns detta dystra förhållande också bekräftat med statistik. ”Flyttande kvinnors sysselsättning”, heter en ny undersökning från Familjeforskningsgruppen vid Uppsala Universitet, där kvinnornas sedvanliga roll som bihang till mannen beläggs.

Hur villiga är männen att anpassa sig till kvinnornas yrkesroll? Det är alltid mannen som drar det längsta strået vid en flyttning, konstateras inledningsvis. Nackdelarna är alltid störst för kvinnan. Vad som då händer med jämställdheten i stort och smått är inte svårt att räkna ut — i synnerhet som majoriteten av de svenska män som är gifta eller sammanboende har flyttat minst en gång sedan 1960.

Männen visar sig mycket riktigt tro att kvinnorna är mer villiga att flytta med dem än vad de själva är att följa sina partners (70 % tror att makan/sambon vill följa dem då deras arbete så kräver.) Författaren själv konstaterar att ”det är långt ifrån säkert att männen har en korrekt uppfattning om hustruns beredskap”. Men detta säger ändå en del om den svenske mannens inställning till jämställdhet.

Välutbildade yngre män med välutbildade hustrur tar störst hänsyn till hustruns behov av ett bra jobb, när de planerar att flytta. Detta beror nu inte på att yngre män är mer intresserade av jämställdhet, poängterar författaren. Viktigare är att yngre familjer allmänt är rörligare, särskilt de med högre utbildning, samt att hustrun med ett bra jobb också har en bra lön som är viktig för familjens levnadsstandard. Men så betydelsefull är aldrig kvinnans lön att hennes behov av jobb kommer först. Makens ord väger alltid tyngst när det definitiva beslutet ska fattas.

Och är mannen arbetslös kastas alla hänsyn över bord. Då tvingas kvinnorna överge intressanta arbeten och regelbunden inkomst för att följa sina män. Sedan blir de ofta själva arbetslösa. Att en man ger upp ett bra jobb för att flytta med sin arbetslösa hustru förekommer så gott som aldrig. Penningen betyder mycket men Patriarkatet betyder mest!

Värst utsatta vid en flytt är lågutbildade, äldre kvinnor. För yngre, välutbildade kvinnor brukar det lätta efter några år. Men för samtliga nyinflyttade kvinnor gäller detta: de tvingas ofta bli hemmafruar mot sin vilja och de som överhuvudtaget får ett jobb måste i åratal finna sig i alltför långa eller alltför korta arbetstider.

Liv Beckström

---

Fattigpension &  föräldraförsäkring

Idag kvarstår problematik i arbetslivet kopplat till kön, lön och pension. Majoriteten av fattigpensionärerna utgörs av kvinnor — en fråga som Fredrika Bremers förbundsordförande Louise Lindfors fokuserat på. I en intervju med Fria Tidningen påpekar hon sambandet med att det svenska pensionssystemet, som inte tar hänsyn till kvinnors livssituation. Samtidigt är vikten av en jämställd föräldraförsäkring, antal arbetade timmar och den intjänade lönen faktorer som påverkar och kan påverkas av pensionssystemet, som enligt henne måste förändras.

Ojämställda löner påverkar den inbetalade pensionen stort då varje krona räknas –  men systemet täcker inte upp för varken könsrelaterad lönesättning eller det obetalda arbetet i hemmet. Då kvinnor oftare tjänar sämre och arbetar deltid för att hinna med familj riskerar det nuvarande pensionssystemet att cementera arbetsmarknadens ojämställda förhållanden även på ålderns höst, enligt SCB.

Idag lever 225.000 pensionärer under fattigdomsgränsen, och sedan 2006 har fattigpensionärerna nästan fördubblats enligt Pensionsmyndigheten. Utöver den ökade risken för kvinnor att bli fattigpensionärer, är sannolikheten även stor för personer som invandrat till Sverige i vuxen ålder eftersom dessa individer har svårt att hinna arbeta ihop en tillräcklig pension under sin yrkesverksamma tid. Även i denna grupp riskerar framförallt hemmavarande kvinnor att drabbas särskilt hårt.

För att tidigare och i högre utsträckning få ut nyanlända kvinnor på arbetsmarknaden har därför regeringen nyligen, tillsammans med allianspartierna, beslutat om en lag som begränsar föräldraförsäkringen. Den avser personer med barn som invandrar till Sverige, och trädde i kraft den 1 juli 2017. ”Lagförslaget är ett steg för en bättre etablering på arbetsmarknaden för utrikesfödda kvinnor. Fler måste få möjlighet att lära sig svenska redan under föräldraledigheten och komma ut på arbetsmarknaden.”

Sveriges Kvinnolobby, som FBF är en del av, publicerade tidigare i år granskningen ”Sidospår & Stickspår” som undersökte just nyanlända kvinnors möjligheter och förutsättningar på arbetsmarknaden. ”Nyanlända kvinnor får mindre, sämre och senare stöd för etablering än nyanlända män” skriver företrädare på UNT.

Granskningen visar också att ”nyanlända kvinnors och mäns initiala förutsättningar för etablering skiljer sig relativt lite. Skillnaderna ökar dock över tid i Sverige genom att kvinnor systematiskt tar del av senare och sämre stöd för etablering jämfört med män”.
Aktiviteter på deltid samt större ansvar för barn och obetalt hemarbete är också det faktorer som kan bidra till att färre nyanlända kvinnor än män tar del av de möjligheter som finns.

”Yrkesutbildningar, snabbspår och subventionerade anställningar inom kvinnodominerade branscher måste prioriteras i överenskommelser” är Svenska Kvinnolobbyns slutsats av granskningen, för en mer jämställd framtid.

Lovisa Hellsten, redaktör Herthabloggen

Klicka på bilderna för att läsa den oavkortade originalartikeln!

Tema 6: utbildning & arbetsliv. Kvinnfolksgöra och Manfolksgöra.

År 1946 rapporterar Fil. Dr. Karin Johansson om den oerhört tunga arbetsbelastningen för bondfruarna i norr, och lägger insiktsfullt värde och vikt vid ordets makt: ordet ”knappso” är nämligen enligt henne en given förklaring till det kvinnoutarmande jordbruket i Övre Tornedalen.

Kvinnfolksgöra och Manfolksgöra — Hertha nr 10, 1946.

Förra sommaren tillbringade jag en tid i en by i Övre Tornedalen, som är känd för sin bördighet. Byn omfattar ett 40-tal hushåll. Jordbruket är baserat på mjölkproduktion och att skaffa kreatursfoder är det viktigaste produktionsmålet. Sädesodlingen är av mycket underordnad betydelse.

Den ålderdomliga livsföringen i Övre Tornedalen har konserverat vissa uppfattningar om arbetsfördelningen mellan könen, uppfattningar, som för länge sedan försvunnit på södra och mellersta Sveriges landsbygd. Ju längre norrut man kommer ju mera ökas kvinnornas arbetsuppgifter och i Övre Tornedalen åvilar praktiskt taget allt ladugårdsarbete kvinnorna. En karl befattar sig icke med sysslor, som räknas som kvinnfolksgöra, och som kvinnfolksgöra räknas praktiskt taget allt arbete i jordbruket utom slåtter och skogsarbete.Det är en otrolig arbetsbörda som vilar på husmödrarna i de som regel barnrika familjerna här uppe i norr. Jordbrukets dåliga lönsamhet har gjort, att bostäderna icke kunnat moderniseras och hushållsarbetet därigenom icke kunnat rationaliseras i den utsträckning som dock skett på landsbygden i andra trakter av vårt land. Men intresset från männens sida att underlätta arbetet för sina kvinnor torde icke heller vara särskilt stort. Detta torde till stor del bero på att männen icke vet vad det arbete vill säga, som deras kvinnor utför. En man bär t.ex. aldrig ved eller vatten, det är kvinnfolksgöra. Inte heller kan han hålla i en kvast, inte ens för att sopa bort snö från yttertrappan.

Alla sysslor som hör till hem och hushåll är tabu för en man, honom till bekvämlighet. Enligt vedertagen uppfattning kan en man icke befatta sig med dylika sysslor för då riskerar han att kallas för ”knappso”. Ordet är av finskt ursprung och betyder veklig, fruntimmersaktig o. dyl. Det kan tyckas egendomligt för den utomstående att detta ord kan ha en sådan ingripande betydelse för arbetsfördelningen mellan könen, men det är icke desto mindre sant.Att husmödrarna ännu i våra dagar finner sig i sin tunga lott hänger samman med att de flesta unga män hämtar sina hustrur på andra sidan gränsen, i Finland, där livsföringen är ännu ålderdomligare än på den svenska sidan. För min del anser jag emellertid viktigare att propagera för att den traditionella inställningen till manligt och kvinnligt arbete på den norrländska landsbygden radikalt förändras.

Pojkarna måste få den inställningen att de likväl som flickorna kan och bör befatta sig med husliga sysslor. I Övre Tornedalen kan man helt enkelt säga att problemet gäller att bryta udden av ordet ”knappso”.

Fil. Dr. Karin Johansson

 

---

Ord är makt.

Den genomslagskraft som ett ord kan ha förevisades, liksom i texten ovan, särskilt väl när ordet ”mansplaining” (en sammansättning av man och explaining) myntades i efterdyingarna av Rebecca Solnits bejublade text ”Män förklarar saker för mig” på temat. Samma sak visar det snarlika ordet ”manspreading”, som refererar till män som sitter bredbent och därigenom tar upp onödigt stor sätesplats främst i kollektivtrafik. Det senare ordet har gjort att vissa städer, däribland Madrid, gått från ord till bokstavlig handling och planerar att införa manspreading-förbud på sina tunnelbanor.

Men liksom texten visar kan också ord med negativa konnotationer, såsom ”knappso”, skapa mentala hinder och på så sätt fungera såväl avskräckande som personligt misskrediterande om det givs utrymme. Inom konflikten mellan exempelvis feminister och icke-feminister har i vissa länder ordet ”feminazi” (en sammansättning av feminst och nazist) fått särskild betydelse för diskussionsklimatet. Polen är ett exempel där ordet ”feminazi” skapat så pass negativa associationer till feminism att få personer, som kallar sig feminister, ens etiketterar sig själva det. Tillsammans med den enormt komplicerade och infekterade polska abortdiskursen har ”feminazis” samtidigt kopplats ihop med förintelsen – något anti-abortförespråkare använder för att språkligt illustrera det folkmord de anser feminister försvarar i aborträttens namn. På så sätt har språket blivit ett effektivt medel för att skapa en bild av motståndaren, genom att i detta fall placera feminister i en särskilt negativ position där de sammankopplas med en välförankrad nationaltraumatisk betydelse.

Men i likhet med ordet ”queer”, som en gång utgjorde skällsord för homosexuella, erövrades, omformades och till sist omfamnades av den egna rörelsen finns alltså också möjligheten att omvandla skällsordet till succé. När Hillary Clinton omnämndes ”nasty woman” (”otäck kvinna”) av Trump, resulterade det i att den feministiska rörelsen med öppna armar adopterade ordet, vilket skulle komma att utgöra ett bejublat inslag som slagord på ”Women’s March” . På samma sätt resulterade Trumps anklagelser om att presidentkandidaten Clinton ”spelade kvinnokortet” (”The Woman Card”) i en fullfjädrad kvinnokortlek med beundransvärda kvinnor till karaktärer avbildade på korten. Kanske är således det mest framgångsrika receptet att försöka göra den till synes största svagheten till den sedermera största självklarheten! Vad kan bli nästa begrepp som kastar om könsmaktsordningen?

Lovisa Hellsten, redaktör Herthabloggen