Tema 4: MOD. TJEJER som kör 7 tons flakbärgare och tung lastbil

Det är lite tjatigt att alltid svara på samma frågor och ibland får jag lust att fräsa ifrån, men man måste ju vara rädd om kunderna. Det jobbigaste är att de alltid ska hänga över mig och titta vad jag gör och om jag klarar av det. Det vore skönt att få sköta jobbet ifred utan att de springer i vägen. Citatet kommer från Louise Wessel, 20 år och Stockholms enda kvinnliga bilbärgare år 1978.

I artikeln ”TJEJER som kör 7 tons flakbärgare och tung lastbil” som publicerades i Tidskriften Hertha år 1978 träffar journalisten Mona Malmros 20 åriga Louise som arbetar som bilbärgare och 22 åriga Carin som kör tung lastbil. Ariklen blir ett besök i en värld som domineras av matchokulturer och där kvinnorna som slagit sig in får kämpa hårt för sin rätt att vara där.

Louise fick jobbet som bilbärgare med anledning av att hennes chef hört att kvinnor var försiktigare med fordonen än män. Det låg alltså inget jämställdhetstänk bakom att Louise som ensam kvinna i Stockholm började arbeta som bilbärgare, utan företaget såg snarare ekonomiska fördelar med att Louise som kvinna skulle orsaka färre skador. Louise berättar i artikeln att hon i början tyckte det var lite obehagligt att alla tittade på henne, men att hon vant sig vid folks oförstående blickar. På frågan om hon alltid varit så tuff svarar hon nekande. Tuffheten har kommit med yrket. När folk konstant kommer med dumma kommentarer måste man bita ifrån.

– Om killarna gör något fel så är det bara mänskligt eller otur, men om jag gör något fel så är det för att jag är tjej.

I intervjun i Hertha berättar också Louise att hon förlorat en del vänner på grund av sitt yrkesval. Många tycker helt enkelt att hon är konstig eller lite udda när hon spenderar fritiden med att mecka med sina bilar. Journalisten rundar av intervjun med att konstatera att det även idag behövs starka personligheter för att slå sig fram i en bransch av ”Karla Karlar” och att killarna helt enkelt är rädda för konkurrens.

Carin Kangemon är 22 år och en av Stockholms få kvinnor som kör tung lastbil. En dag tröttnade hon på jobbet som växeltelefonist och bestämde sig för att ge sig till sjöss i ett par år. När hon återvände till Stockholm visste hon inte riktigt vad hon ville, och började då köra brödbil. Hon gillade att köra och tog efter ett tag trafikkort och började köra tung lastbil. Carin berättar i intervjun att hon i början kände sig ganska nervös inför den nya utmaningen, inte minst för att hon konstant var tvungen att prestera mer än hennes manliga kollegor för att bli accepterad. Men nervös är hon inte längre. Oftast tänker inte ens Carin på att hon är kvinna i en starkt mansdominerad arbetsvärld. Men ibland uppstår problem. När hon till exempel måste gå på toa så får hon vänta till fikarasten och stanna på någon mack, medan hennes manliga kollegor bara kan ställa sig bakom lastbilen.

Inför framtiden funderar Carin på att kanske köpa bilen och börja driva eget, men som hon påpekar är 96000 kronor inte en struntsumma. På journalistens sista fråga, om Carin anser att detta är ett jobb för flickor, svarar Carin ett självsäkert ”ja absolut!”  

---

Bygg och fordonsbranschen idag

Det har hunnit gå 38 år sedan Carin och Louise intervjuades i Tidskriften Hertha år 1978 och de är garanterat inte ensamma om sina yrken längre. Men bygg och fordonsbranschen är fortfarande långt från jämställd. För två år sedan startades initiativet Stoppa Machokulturen (www.stoppamachokulturen.se) som är ett initiativ för en jämställd byggbransch. I byggbranschen ser vi precis samma tendenser som Carin och Louise förklarar i artikeln, en värld som under decennier dominerats av män och där muskelstyrka ses som den viktigaste komponenten för att kunna utföra jobbet. I en undersökning som gjorts angående vilka attityder som finns i byggbranschen visade det sig att 80 % angav att arbetskulturen kännetecknades av grabbighet och ett tufft arbetsklimat, och att 9 av 10 kvinnor mådde dåligt av detta. Det finnas alltså tydliga tendenser som pekar på att den matchokultur som beskrivs i artiklen i Hertha 1978, fortfarande lever och frodas i de här starkt mansdominerade branscherna. Det verkar nästan som att tiden och utvecklingen stått still, något som lett till att förlegade könsroller fått chans att leva kvar just där.

På Instagramkontot Kvinnohat gästpostade för ett par veckor sedan Emmelie. Emmelie skrev om hennes erfarenheter som ung tjej i byggbranschen och hur hon upplevt att samhället och hennes arbetsplatser relaterat till att hon är kvinna. I ett gripande inlägg berättar Emmelie att hon på sin första arbetsintervju fick frågor som; Hur ofta hon tränade och om hon var stark, hur hon skulle klara av att byta om med gubbarna och hur hon skulle kunna titta på när de duschade efter jobbet. Emmelies historia vittnar om att machokulturen och tankar på att kvinnor inte platsar på mansdominerade jobb i allra högsta grad lever kvar. Och att det krävs åtskilliga mängder mod för att som tjej slå sig in i branschen.

Mia Jonsson Lindell, redaktör Herthabloggen

Tema 4: Mod. Med förkärlek för ”fjortisar”

Skämt om fulla fjortonåringar var mer än småstaden tålde. Det blev folkstorm i Vänersborg när Emma som fjortonåring efter att ha vunnit en tävling för serietecknare började rita i stadens tidning.

Året är 1992 och tjugokronorssedeln har precis introducerats i Sverige, TV4 har för första gången sänds i lokal TV och Danmark vinner fotbolls EM efter att ha besegrat Tyskland. I Tidskriften Hertha har redaktionens Ulrika Fritz intervjuat den då 21 åriga serietecknaren Emma Hamberg. Emma har försörjt sig på att rita serier sedan hon var fjorton, då hon vann en serietecknartävling i Dagens Nyheter. Emma är uppvuxen i Vänersborg, en tätort i Västergötland med drygt 20.000 invånare (2010). Under sin ungdom ritade Emma serier för lokaltidningen, i vilka hon drev med småstadslivet – allt ur ett tonårsperspektiv. Hon skrev om sådant som vilken tonåring som helst som vuxit upp i en småstad kan känna igen – tristessen, fulla fjortonåringar i Folkparken och mopedträffar vid korvkiosken. Emmas orädda skildring av tonårslivet i småstaden var dock någonting som upprörde många Vänersborgsbor. De tyckte att Emmas serier gav staden ett dåligt rykte. Det här var dock ingenting som tycktes störa chefredaktören för lokaltidning, utan Emma fick fortsätta att teckna sina serier.

Nu har Emma blivit äldre och vad de boende i Vänersborg anser om hennes serietecknande är inte längre så viktigt. Sedan ett par år tillbaka tecknar Emma för Expressen, som hörde av sig och erbjöd Emma ett jobb efter all den uppståndelse som skett kring Vänersborgstidningen. Serien Emma tecknar heter också Emma och handlar om tonåringar och ungdomsliv. Trots att Emma själv inte längre är tonåring utrycker hon i artikeln en ”förkärlek för fjortisar”. Både för att det händer mycket med en själv i den åldern och dessutom är det lätt att känna igen sig. Emma menar att många som blivit äldre och träffar sin gamla kompisar igen börjar då bete sig som fjortisar. Det är mänskligt säger hon i artikeln.

Inför framtiden vill Emma göra mer än att teckna serier och hon utrycker att det ska bli spännande att ta sig an sin nya praktikplats som layoutare på Expressen.

Ulrika Fritz

---

Det är inspirerande att läsa om hur Emma som ung tjej har modet att skriva om ämnen, tankar och problem som rör just unga tjejer. Det här är en målgrupp som ofta har svårt att få utrymme att presenteras som aktörer i nyhetsmedia. Det finns en tydlig koppling mellan Emmas sätt att utmana normer och prata om en grupp som jag anar inte fått så stort utrymme i lokaltidningen tidigare, och att många av de boende i Vänersborg blev upprörda. Emmas skildring av verkligheten för tonårstjejer var med stor sannolikhet inte någonting som de vuxna var vana vid att läsa om, och av den anledningen gav det också upphov till provokation.

Scenen i Vänersborg måste, efter lite lätt huvudräkning, ha utspelat dig någon gång under sent 80-tal, en tid då jag inbillar mig att den här typen av litteratur inte fått alltför stor genomslagskraft ännu. Att utrycka en förkärlek för ”fjortisar” placerar dessutom Emma flera år före sin tid. På senare år har fjortisidealet, och att framhäva sidor som det tidigare setts ner på, vuxit sig starkare. Artister som Little Jinder och Rebecca & Fiona är bara två exempel. Idag hittar vi också många unga tjejer som genom bloggar eller youtube pratar om just ämnen, tankar och problem som unga tjejer upplever och kan relatera till, se till exempel Zara Larsson och Clara Henry. Dessutom har serietecknare så som Lilla Berlin, Nanna Johansson och Liv Strömqvist fått stort genomslag. Men det här är som sagt 30 år senare, i en generation där Internet har blivit en mänsklig rättighet. Emma Hamberg hade helt klart förstått vartåt vindarna blåste redan som fjortonåring.

Emma Hamberg är 21 år när hon blir intervjuad av Herthas Ulrika Fritz och mycket har såklart hunnit hända sedan dess. Idag känner vi kanske bäst igen henne som författare till böcker som Linas kvällsbok och Kärlek & 6. Eller som Veckorevyns chefredaktör under många år.

Mia Jonsson Lindell, redaktör Herthabloggen

 

 

 

Nytt från Tidskriften Hertha

”Om det blir fred ska jag åka tillbaka och lära människor om feminism”

De senaste månaderna tycks alla ha pratat om dem, men få har pratat med dem. Hertha har träffat Majid, en ensamkommande flyktingpojke från Afghanistan för ett samtal om migration, könsroller och jämställdhet. 

De ensamkommande flyktingpojkarna har orsakat en mediastorm. I flera sammanhang har gruppen pekats ut för att ligga bakom sexuella trakasserier, utan att egentliga bevis har framförts. Åsikter som framförts i debatten har varit att många pojkar kommer från machokulturer och har med sig en skev kvinnosyn. Majid bor på ett hem för ensamkommande flyktingpojkar i en liten by i Dalarna. Han var 16 år när han kom till Sverige för 14 månader sedan. Han pratar redan flytande svenska. I huset bor tolv pojkar i tio sovrum men trots det är Majid mycket tacksam över sin livssituation.
– Vi är som en enda stor familj som tar hand om varandra, säger han och hyllar rumskamrater, anställda och chefer.  
Majid tvingades lämna sin afghanska familj som bestod av mamma, pappa och tre yngre systrar. De bodde i en liten by i en bergsdal i Parwan-provinsen i Norra Afghanistan. Området kontrolleras av talibaner som trakasserar alla familjer.
– Du kan välja mellan att gå med talibanerna och döda dina grannar, eller att själv bli dödad och få dina systrar bortgifta med en 50-årig taliban, säger Majid. Han såg ingen annan utväg än att fly. I förtvivlan sålde pappan sina lamm och mamman sitt guld och med hela familjekassan på fickan, ca 10 000 dollar, tog sig Majid över gränsen till Iran. Flykten gick sedan via Turkiet, en liten båt över Medelhavet till Italien, Frankrike, Tyskland, Danmark och Sverige. Han gick till fots enorma sträckor. Majid beskriver den moraliska pressen han har på sig eftersom familjen har lagt sitt liv i hans unga händer:
– Ibland gick jag 23 timmar om dygnet. Att ge upp fanns inte.
Majid har inte kunnat kontakta sin familj på länge och är utom sig av oro. Det är radioskugga i dalen där föräldrarna bor. Han hoppas att det är orsaken till att hans telefonsamtal inte nått fram.
– Mina systrar har det svårt i Afghanistan. De kan inte gå i skolan. Det var bättre på mammas tid som ung, så hon har lärt mina systrar att läsa och skriva. Hon pratar till och med lite engelska. I min hembygd följer 90 % av befolkningen de patriarkala mönstren. Flickor blir bortgifta som barn och män kan ha uppemot sju fruar. Traditionerna drabbar även pojkar. Många blir utnyttjade av äldre män som tvingar dem att klä sig som flickor, dansa för dem och bli sexuellt förgripna. 
På Majids boende arbetar personalen med jämställdhet från dag ett. De lär ut mänskliga rättigheter och svenska jämställdhetsnormer. De agerar exempelvis förebilder genom att männen diskar och kvinnorna lagar cyklarna. Majid har fått omvärdera många saker.
– I Afghanistan fick jag lära mig att män stod över kvinnor, att kvinnor inte har någon egen vilja, att kvinnor inte ska vara utomhus och att kvinnor och män som inte är gifta med varandra får umgås. Jag blev chockad här på boendet att de vuxna umgicks så naturligt. Jag tänkte att alla i personalen måste vara gifta med varandra, skrattar han.
Jämställdhetsutbildningarna på boendet har fått märkbar effekt. Majid pratar entusiastiskt om ömsesidig respekt mellan kvinnor och män, om lesbisk kärlek och transsexuellas rättigheter.
– Om det blir fred i Afghanistan ska jag åka tillbaka och lära människor om feminism, rättigheter och respekt, men jag skulle inte kunna berätta rakt ut att jag är feminist för då hade de skjutit mig på direkten, säger han. 

Majid gör allt för att passa in i den nya kulturen. Kanske gifter han sig med en svensk tjej, eller med en afghansk. Han vet inte, men han vet att han ska bestämma själv och att han ska göra det på grund av kärlek.

Jocke arbetar på ett annat kommunalt boende för ensamkommande, men får inte medverka med namn och bild på grund av hotbilden. Säkerhetsnivån har höjts efter alla händelser med rasistupplopp, bränder och mord.

– De här killarna tvingas ännu en gång uppleva otrygghet. Vi i personalen är så nära en riktig mamma och pappa man kan komma och vi är oroade av utvecklingen. 

På Jockes arbetsplats arbetar de med jämställdhet och rättighetsfrågor. Killarna har kämpat för sin överlevnad i länder utan demokrati så det blir extra viktigt för dem, säger han. Jag känner inte alls igen mediabilden där ungdomarna beskrivs som sextrakasserande bråkstakar. Våra killar är mer respektfulla än svenskfödda killar.

Visst märker Jocke att killarna fostrats i ett mer patriarkalt samhälle, och därför tränar de dagligen på att utmana pojkarnas machonormer. Personalen försöker vidga deras intressen och tonar ner alla typer av kraftmätningar. Killarna får testa dans, teater, sång, gitarr, sällskapsspel och puzzel.

– Det viktigaste är nog ändå att vi personal utmanar våra egna könsroller. Jag som man behöver ju inte förstärka machonormen, utan tvärtom, visa att jag kan göra feminint kodade saker. Jag tar huvudansvaret för mat och städning och jag kramas mycket.   

Marianne von Malmborg är handläggare på Sidas Afghanistanenhet och även hon avlivar en myt som florerat i medierna. När regeringen aviserade att biståndet skulle minska för att riktas om till migrationen, menade en del kritiker att pengarna gick från flickorna i Afghanistan till de ensamkommande flyktingpojkarna i Sverige.
– Afghanistan är Sveriges största biståndsland som får cirka 700 miljoner i år, samma nivå som året tidigare, säger Marianne. Sidas uppdrag är att förbättra möjligheterna på plats i Afghanistan, så att människor inte ska behöva fly därifrån. Vi har ett starkt fokus på flickor och jämställdhet i vårt bistånd.   

Sida satsar på utbildning och andelen barn som går i skolan har ökat dramatiskt. I biståndsprojekten utbildas kvinnliga lärare vilket ofta är en förutsättning för att flickor ska få gå till skolan. Samtidigt som riktade satsningar görs mot flickor så arbetar Sida för att involvera männen och lösa de bakomliggande problemen med mäns patriarkala tänkande. Mullor som förespråkar preventivmedel och familjeplanering involveras i biståndsprojekten, vilket ger unga kvinnor större möjligheter att göra egna val.

– När ett biståndsprojekt, låt säga ett skolprojekt, utförs i en by är det en förutsättning att ha männen involverade. Det kan exempelvis vara en byäldste eller den religiöse ledaren. Dessa män blir ”förespråkare” för vikten av att flickor ska gå i skolan eller skyddas från våld, säger Marianne von Malmborg.

Text: Torbjörn Messing

 

*Majid och Jocke heter egentligen något annat. 

Tema 3: Makt. Vem frågar barnen hur de vill bo?

Marianne Kärre har skrivit artikeln Vem frågar barnen hur de vill bo, som publicerades i Hertha år 1968. Artikeln syftar till att skifta maktbalansen från de vuxnas perspektiv, till barnens, i frågan om stadsplanering. Marianne menar att vi i Sverige inte har mycket fantasi när det kommer till barnmiljö, av den anledningen att vi historisk sätt inte behövt ha det. Vi har haft naturen. Men med flera nya tätorter, där terrängen planas ut för att ge rum åt nya högeffektiva byggnadsmetoder, försvinner barnens utrymme allt mer.

Artikeln presenterar en studie som visat att 25 procent av barnen i Farsta, en svensk tätort som är känd för sin barntäthet, inte fick ta emot kamratbesök i hemmet. Dessutom kunde endast 9% av svenska barn ges plats i daghem, lekskolor och fritidshem. Vart träffas då barnen och leker, frågar sig artikelförfattaren? Jo, utomhus. Framtidsforskare hade också förutspått att år 2000 skulle 80-90 procent av Sveriges befolkning bo i städer (något som visade sig vara ganska korrekt, idag bor ungefär 85% av Sveriges befolkning i tätorter). Av den här anledningen vill det till att vi tänker om kring vår stadsplanering, menar Marianne. Vi måste ta barnens perspektiv och utveckling i beaktning när vi planerar för framtidens städer. På Mariannes egen önskelisa kring framtidens kvarter sätter hon bland annat upp: Äventyrslekplatser i bostadskvarteren, klätterträd, guppig terräng för cykelhopp och att samla vattenpölar i, trafikfria ytor, glasade inomhuskorridorer mellan husen så att barn (utan ytterkläder) kan ta sig till grannhusen (här ska det också vara tillåtet att åka trehjuling!), lekrum på bottenvåningen av husen och kvartersgårdar där människor i kvarteret, oavsett ålder, kan samlas efter intressen. Marianne poängterar också vikten av att barn ska få umgås efter egen önskan, utan strikt åldersindelning. Kvartesgårdarna skulle till exempel vara ett perfekt ställe för barn att umgås med större barn och vuxna i alla åldrar.

Kanske är detta en utopi men, menar Marianne, så opraktiskt och mänskligt isolerat som vi nu framlever i våra svenska bostadskvarter kan vi inte ha det i en eller flera generationer till. Arkitekter har ett socialt ansvar, och detta måste enligt Marianne bli tydligt. Vi måste ifrågasätta normer även i stadsplaneringen. Arkitektutbildningen måste bli mer socialt medveten. Så länge den nuvarande utvecklingen består kommer det fortsätta att växa upp socialt ohälsosamma förorter omkring oss och varje år kommer en ny kull förvirrade arkitekter att utexamineras från högskolan, avslutar Marianne.

*

Visst kan man säga att i alla fall en del av Mariannes önskelista från 1968 idag blivit verklighet. Bara ett exempel på detta återfinns i Göteborgs Stad där man arbetar aktivt med barn och ungas delaktighet och inflytande i stadsplaneringen. Staden har tagit fram en barnkonsekvensanalys som finns till för att lyfta frågor som är relevanta för barn och unga på ett systematiskt sätt. Barnkonsekvensanalyser ska göras för att utveckla barnperspektivet och barns eget perspektiv i stadsutvecklingen, och därmed förbättra beslutsunderlaget i olika planeringsskeden. Läs mer om detta här.