I samband med ett TV-program som jag medverkade i, hade en man i redaktionen räknat ut att i Sverige blöder vi kvinnor ca 1,2 miljoner liter blod under ett år. (Det skulle, enligt honom, motsvara ungefär 60 fulla tankbilar!) Med tanke på den lilla mängd blod som en binda eller tampong suger upp, så förstår var och en snart att menstruationen är en synnerligen luckrativ affär för hygienbranschen och dess reklamagenter.
Mensskydd är idag en självklarhet för varje kvinna, så självklar att det nästan väcker anstöt när man berätta att före sekelskiftet saknade bondesamhällets kvinnor såväl underbyxor som bindor. Nödtorftigt fick blodet sugas upp på linnet eller torka in i kjolarna. Litet hjälp fick man kanske av att fästa samman särken i grenen med hjälp av en säkerhetsnål.
Skam
Men är det enbart av hygieniska skäl som så många kvinnor idag av ”utifall-att” skäl har en binda eller en tampong i beredskap i väskan eller necessären? Varför är det så oerhört skamligt om denna helt naturliga kroppsvätska skulle bli synlig? Har vi inte nu för tiden en öppenhet inför även så intima frågor som menstruationen?
Det är just denna spänning mellan naturlighet och skam, som gör menstruationen så laddad. Och det är också denna symbios mellan öppenhet och tystnad som gör det möjligt i reklambranschens försäljningsargument att underblåsa en latent fruktan för menstruationsblodets synliggörande, vilken elimineras med hjälp av universalunderverket, det moderna mensskyddet.
För vore nu menstruationen enbart betraktad som något självklart och naturligt, hur kommer det då sig att det väckte – och väcker – en sådan anstöt när kvinnor, i synnerhet inom den radikala kvinnorörelsen på sextio- och sjuttiotalen, hävdade att en kvinna är fri först när hon utan tvekan kan känna och också smaka på sitt egen mensblod?
Blått blod
Det ”vanliga” blodet vågar vi visa i alla upptänkliga sammanhang – näsblod, operationer, det strömmande blodet från slagna hjältar eller krigets grymma blodutgjutelser, blodpölar efter skottlossning, för att ta några vanliga exempel från massmedia. Ingen skulle väl komma på idén att färga detta blod gult eller grönt?
Men när vi skall visa hur en binda eller tampong fungerar – en produkt som finns i snart varje kvinnas badrum eller handväska – talar man om vätska och färgar den blå.
Inte heller i erotiska och pornografiska skildringar, där annars kroppsvätskor av alla de slag får flöda fritt, är menstruationsblodet accepterat. Min poäng med just detta exempel är att i annonsbilderna för mensskydd har under hela nittiotalet kvinnan framhävts som sexuellt attraktiv – trots allt! Idag finns fortfarande föreställningen att användandet av tampong förutsätter att man inte är oskuld. För bara fram till ett par decennier sedan fick många unga flickor även i vårt land utstå mycket obehag och smutskastning för att de använde denna form av mensskydd.
Tabu
Med sina supertunna bindor ska alltså kvinnan stimulera männens fantasi om vad som kan hända efter det att hon har haft sina dagar eller vilken eufemism man nu väljer för menstruationen. Det underförstådda budskapet är att denna fysiologiska faktor utgör ett kulturellt hinder för könsumgänge dvs främst för mannen – ”Att segla på det röda havet” är t.ex. en omskrivning för en man som vågat trotsa detta ”tabu”. Det intressanta är att i vår egen kultur har det inte funnits ett explicit förbud eller tabu mot att ha könsumgänge under menstruationen. Den protestantiska kyrkan har inte till skillnad från många religioner, förbjudit detta. Emellertid har den medicinska vetenskapen till och från på hygienisk grund sökt etablera ett förbud med motiveringen att kvinna lättare kan drabbas av infektioner.
Menstruationen har i vårt samhälle inte bara en konkret fysiologisk eller biologisk betydelse, utan den har även ett symboliskt värde genom att vara det synliga tecknet på en kvinnas reproduktiva kompetens. Genom associationen till reproduktion och sexualitet har också detta kvinnliga blod kommit att förbindas med mystik och kulturella föreställningar som regler, förbud, skamkänslor och tystnad. Det intressanta är att i vår egen kultur har det inte utvecklats ett uttryckligt förbudssystem kring detta blod i äldre tid. Man har dock tilltrott menstruationsblodet en magisk kraft, som normerade en kvinnas beteende. Hon fick inte använda sig av kraften i menstruationsblodet om det innebar att hon därmed utmanade vitala värden i samhället. Hon fick exempelvis inte rikta den magiska kraften mot någon så att denna inte kunde arbeta eller att hon själv eller någon annan kvinna blev ofruktsam.
Vårt röda blod
Samtidigt förmedlar den moderna mensskyddsreklamen ett implicit budskap att menstruationen innebär en form av isolering, vilket anses ha varit ett sätt i många kulturer att hålla kvinnor utestängda från den sociala gemenskapen. Om vi alltså inte hade bindor så skulle vi heller inte kunna sporta, resa, arbeta, deltaga i det sociala umgängeslivet m.m.
Jag menar nu inte att vi skall vare sig sluta bära mensskydd eller avliva alla myter och föreställningar kring detta blod. Men jag avser att det är viktigt att vi skärskådar vad den flora av uppfattningar som finns associerad med menstruationen, inte minst de hygieniska och kommersiella, ger uttryck för av värderingar. Inbyggt i dessa finns nämligen en stark moralism, vilka normerar dels att kvinnans rätta kall är att vara en god och sund moder, och dela att det alltid är vår skuld hur vi än gör. (Om du blöder igenom är det inte bindan det är fel på utan dig.) Och om vi fortfar att betrakta menstruationen som ett problem vidmakthåller vi samtidigt uppfattningen om det biologiska som uttryck för det kvinnliga könet ”naturliga” underordning. Det är hög tid att vi kvinnor tar oss rätten att definiera och karaktärisera oss som kön. En bra början är att återta kunskapen om och insikt i vår eget röda blod genom att inte längre låta vare sig hygienbranschen eller medicinsk och teknisk expertis ta sig den rätten.
Denise Malmsten (Hertha nr 4, 1995)
Mens, smärta och hälsa
Mensvärk ses inte idag som en smärta värd att anpassa arbetslivets struktur efter, vilket vi tydligt ser i antalet karensdagar som tas ut av många kvinnor varje månad. Karensdagens existens är i sig själv ett tecken på ojämställda möjligheter till både god hälsa och full inkomst. Detta system tvingar även många att mörka sina besvär då kroppens mensprocess inte erkänns som något att ta hänsyn till. Personer med menstruerande kroppar får lära sig att bita ihop, smärtstilla och dölja sina mensrelaterade besvär. Den individuella upplevelsen av mensvärk tas det inte heller hänsyn till då upplevelser varierar från person till person – vissa lever med oerhörda smärtor medan vissa upplever måttlig smärta och vissa ingen alls.
Frida Klingberg skriver i en artikel om mensvärk, att med tillgång till paracetamol och ibuprofen fungerar kroppen bättre för samhället, den kan kontrolleras och anpassas till rådande normer och öka kroppens funktionalitet i en krävande kontext. Kulturellt förväntas vi med menstruerade kroppar alltså att lindra smärtan med värktabletter och jobba på som vanligt, istället för att anpassa vad vi sysslar med efter kroppens tillstånd.
Mens är i högsta grad en hälsofråga!
För att göra det möjligt att tala mer om mens är det viktigt att vi bryter det tabu som står i vägen för detta. Detta har lyfts i flera debattartiklar som en facklig uppgift. Mens ska talas om på samma sätt som det talas om andra hinder och förtryck.
Att menstruera är en erfarenhet som cirka två miljarder människor delar och varje dag menstruerar 800 miljoner människor. Samtidigt så visar undersökningar att uppemot 88 % (statistik från 2016) av personer som menstruerar inte har tillgång till varken kommersiella mensskydd eller rinnande vatten och privata toaletter. Och fortfarande anses frågan vara kontroversiell och tas därför inte på allvar. Konsekvenserna av detta för många, både unga och äldre, är att möjligheterna att delta i en aktiv skolgång och vara verksamma i arbetslivet minskar.
Anna Dahlqvist intervjuade flera unga flickor om deras erfarenheter av mens i sin bok ”Bara lite blod”. Intervjuerna är främst gjorda under resor till Uganda, Kenya, Bangladesh och Indien 2015 och 2016. Flera av informanterna har upplevt skam och rädsla för att avslöjas när de har mens. Bristen på privata toaletter, engångsmenskydd och papperskorgar leder till att många unga flickor drar sig för att gå till skolan när de har mens, och vissa slutar helt. Så länge tabun kring mens upprätthåller dessa ojämställda strukturer är det viktigt att den globala mensrörelsen som uppmärksammar mens fortgår för att bryta upp förlegade tabun.
Att leva med kronisk smärta
Det har fastställts att det existerar ett stort kunskapsglapp när det gäller menstruationsrelaterade sjukdomar, detta prioriteras alltså inte. Endometrios är en av de sjukdomar, som trots att de är vanliga, inte uppmärksammas tillräckligt.
Idag dröjer det fortfarande i genomsnitt 7-8 år att få en utredning och diagnosticeras med endometrios från och med insikten att en har mer ont än normalt. Det händer därför ofta att personer som söker hjälp för smärtor får felaktiga diagnoser så som irriterad tarm (IBS) och urinvägsinfektion (UVI).
Enligt Endometriosföreningens hemsida har cirka 10 % av de som är födda med en livmoder endometrios. Detta betyder alltså ungefär 200 000 personer, varav minst 10 % är tonåringar. Och trots att endometrios klassas som en godartad sjukdom kan den leda till livslånga symptom i form av t.ex. svårigheter att bli gravid, smärtor och energilöshet. I ett av avsnitten av Linda Pira och Sanna Brådings podd ”Pira & Bråding” berättar Emelie som intervjuas om sina erfarenheter av att leva med endometrios och de kroniska smärtor som detta innebär. Emelie berättar i intervjun om hur de svåra smärtorna resulterade i att hon var inlagd på sjukhus väldigt ofta och missade därför en stor del av sin skolgång, och tillslut slutade helt. Hennes berättelse visar på hur bristen på kunskap om och forskning kring mensrelaterade sjukdomar leder till svåra och avgörande konsekvenser för enskilda individer.
Detta visar dessutom på att vi måste prata mer om mens och synliggöra de problem och konsekvenser bristen på kunskap leder till!
Läs mer om endometrios här, och lyssna på poddavsnittet här.
Nathalie Ahlbom, redaktör Herthabloggen
Källor:
Anna Dahlqvist (2016) Bara lite blod – ett reportage om mens och makt.
Tobias Baudin m.fl. (2017) ”Ja, mens är en facklig fråga!”, Debatt i dagens arena 3 april 2017.
Endometriosföreningens hemsida.
Pira & Bråding – podd, avsnitt 3.
Bilder: http://www.Unsplash.com, Wikipedia
Tidskriften Hertha 